Feberbingo!

Jag njöt av några friska, normala dagar efter sjukstugetillvaron härom sistens.
Lite extra njöt jag i fredags efter en trevlig lunch då jag tittade in till Guess i Edinburg, en ny favvis med härlig blingvarning på många plagg... :) Det var så roligt där att jag inte hann med barnens höstgarderobsinköp (det egentliga syftet med att åka till Outleten) och fick åka dit igen dagen efter - så trist... (not! :D )

I måndags hade Elias sin favoritdag i veckan (ja, näst efter lördag då) - Mommy Monday! Då får han rå om mamma utan konkurrens från syrrorna som är i skolan och han är som en liten sol hela tiden och lyser lite extra när han får luncha pappa på stan också, riktigt mysigt.

Men säg den lycka som varar... Alba fick bingo idag, blev skruttig och fick feber igen; är vi trötta på feber i det här huset? - You bet! Men hon var mycket nöjd med att få vara hemma själv med mamma. (Sen hon blev frisk för 1,5 v sen har hon varje morgon haft någon typ av krämpa som inte godkänts som anledning att stanna hemma). Vi besökte doktorn som konstaterade lunginflammation... Nu har hon fått penicillin och vi hoppas på ett snabbt tillfrisknande. Ja, Alba själv också faktiskt, för jag gick till slut, efter en dags tjat, med på att måla hennes naglar i olika färger och sätta på små blommor. Så nu är hon väldigt ivrig över att få visa upp dem i skolan, haha.
Lillebror är inte lika ivrig över att få gå i preschool så han bad enträget sin storasyster att hosta eller åtminstone andas på honom i hopp om att han skulle få lunginflamation igen...
Ungar - är de redan skoltrötta eller är skolan så hemsk? Eller är det rentav jag som är så fantastisk? :) Dream on, nu ska jag sova!

Ooops! Nära-ögat-upplevelse...

Vi fick en varm och skön kväll igår igen och idag har vi haft ännu en rekordvarm dag. Igår kom dock en hel del regn, inte här men i Indianapolisområdet där jag befann mig, och regnet hade så när gjort att det inte blivit någon BBQ på kvällen...

Jag hade varit med vår ponny och fixat en reklamation så att den blev så fin den kan bli. På väg hemåt kom några riktiga störtskurar med mycket vatten på vägbanorna. Trafiken på rullade på och jag satt och lyssnade på radiostationen K-LOVE medan jag körde österut i innerfilen på Interstate 465. Jag hade inte några bilar direkt i närheten av mig på den trefiliga motorvägen men plötsligt ser jag i vänstra ögonvrån något stort och svart som kommer rusande emot sidan på bilen, ett par meter ifrån.
Jag hinner se att det är en stor sedan som fått vattenplaning och som skruvar sig emot mig med grillen mot min förarplats. Jag hinner också tänka att det ju vore värsta oflytet att få feta bucklor på bilen just nu, på väg hem från verkstan...
Det är bara med några centimeter tillgodo (jag var förvånad över att den inte touchade) som jag vrider ut bilen i vägrenen och därmed undgår att bli träffad. Allt går på en bråkdel av en sekund.

Medan jag kör vidare ser jag i backspegeln att bilen bakom mig, en stor, tung van, inte har samma flyt. Den ostyrbara bilen kör rakt in i vanens sida och trots att vanen är större blir smällen så kraftig att den lyfter från marken och kör på två hjul, nära att slå runt.
Det blir alldeles tomt bakom mig; alla som kört efter bromsade in rejält och bildade som en vägg längre bort, antagligen chockade över den skenande bilen som sopade över alla vägbanor.

Inom 5-10 sekunder efter att jag girade ringer min man. Vad hade hänt om han ringt 10-15 sek tidigare? Hade jag haft samma reaktionsförmåga om jag pratade i mobilen? Antagligen inte.
Jag sa att jag var så lättad över att jag undgick att buckla bilen. Han undrade om jag inte hade tänkt på hur det hade kunnat gå för mig?
Tanken hade inte ens funnits där förrän han frågade.
När jag tänker på hur den tunga vanen blev träffad och lutade nästan 45 grader, inser jag att min bil mycket väl kan ha fått inte bara några bucklor på sidan utan voltat runt och blivit totalkvaddad. (Det är en cab med mjukt tak så det hade inte varit mycket till skydd för föraren heller.) Då känner jag mig så extra tacksam över att allt gick bra för mig, en hårsmån ifrån en olycka som jag var.
Jag lider förstås med den som fick vattenplaning och den som fick ta smällen, men vanföraren gick iaf ur bilen och jag kan bara hoppas att inte den den andra föraren blev skadad.

Som en liten avslutning kan jag berätta att någon bilprovning inte existerar här så det är lite si och så med mönsterdjupen på däcken, mao borde det generellt vara lite riskablare att köra i regn här än i Sverige. Något att tänka lite extra på nästa gång det öser ner.

Nu avser jag att sova gott. God natt, eller god morgon till er i Sverige!

Nytt värmerekord

Idag hade vi 95F (ca 35C) vilket för den 21 september var en putsning med ett par grader av det tidigare rekordet från 1955 (93F/34C). Det kändes nästan som om det var en gigantisk varm fön som hettade på. Vi njöt av värmen och grillade tonfisk o lax till middag. Wunderbar... Vi hoppas på att kunna ha en BBQ även imorgon för några gäster, men det kanske blir åskskurar så vi får se.
Men skurar kan vi behöva, även om de helst får komma nattetid. Det har inte varit något regn av betydelse här sedan den 28 juli och nederbörden har varit 1,5 dm mindre än normalt (vilket verkligen märks då alla gräsmattor och åkrar utan konstbevattning är gulgrå och snustorra; mycket majs torkade bara ihop t.ex.).

Själv ligger jag lite back med sömnen så det är dags att fylla på det kontot nu.
Godnatt från Kalenderbitaren!

Ur led är tiden...

...åtminstone i vissa butiker som ligger flera månader före tidtabell.
I junihettan förvånades jag över att bl.a. Hobby Lobby hade höstdekorationer till försäljning; i julihettan höjde jag på ögonen när de började plocka upp julsaker så smått och i augustihettan stod jag plötsligt framför en vägg av gröna (plast)granar och hyllmetrar med julpynt i kubik, sida vid sida med Halloweenpyntet...
Det var dock ingen rusning till juldekorationerna så man undrar ju lite varför de måste vara så tidigt ute att inte ens den mest inbitne julfantasten kan ha hunnit få julfeeling i sommarvärmen?

Men i septemberhettan (ja faktiskt, vi har ca 30 grader på dagarna; något jag dock inte märkte av i förra veckans feberfrossa inomhus med AC, förutom när jag frös så mycket att jag satte mig ute i solen med huvan på den tjockfordrade munkjackan uppdragen, fast det kändes ändå kallt...) kapitulerade jag till sist inför den massiva väggen av fantasifulla julband; det var 50% rabatt och vore ju ganska dumt att inte passa på när utbudet är som störst, när man nu är lite svag för vackra band... :)

Som tur var köpte jag inte så mycket att jag blev utrustad med Hobby Lobbys jättekasse med julmotiv (vilken jag tidigare hade sett en annan kund stå och svänga med utanför affären) nu blev det en vanlig kasse istället.

Jingle Bells - nu minner nattklockan om att det lackar mot läggdags - Nattis!

Valstuga blev sjukstuga

"...hörs snart igen!" skrev jag så käckt senast, men det var innan jag däckade under i sjukstugan...
Innan vi blev sjuka så hade vi vallokal hemma; våra svenska grannar kom hit och vi bevittnade varandras valkuvert innan de åkte iväg med posten till Sverige. Man hade kunnat rösta på flera lokaler runtom i USA och många av dem hade dessutom förtryckta valsedlar, men det var smidigt att kunna poströsta och slippa resa. Det enda vi saknade lite var den högtidliga skärmen man brukar få gå in bakom därhemma, men det kompenserades av bekvämligheten att få rösta här hemma i köket.

Så var det ju Elias som fick lunginflammation men han blev snabbt kry av penicillinet (som jag fick lirka i honom morgon och kväll med hjälp av en dryck gjord av mjölk, glasschokladsås och så det oaptitliga penicillinet - varför måste det smaka så illa, även om det är hårdkamouflerat?)
När han var redo för skolan var det Alba som fick vara hemma en dag pga feber kvällen innan, men hon var jättepigg, visade det sig. Sen var det Gabis tur att krokna med hög feber i några dagar och jag själv hakade på med hög feber och halsont. Det var inte roligt att vara hemma med barn när man själv bara vill gå och vila. Mitt krassel höll i sig en vecka (idag är första dan jag känner att jag är ganska ok) och under den tiden däckade Alba i 40 grader och var hemma ons-fre den gångna veckan... och har i helgen betat av en väska med "Absent Work" plus den ordinarie veckoläxan - strongt jobbat!
Den enda som klarade sig från sjukdom den här gången var maken, vilket var tur för honom för han åkte Hope Ride igår och det hade han sett fram emot länge.

Nu ska jag lägga mig och jag hoppas att jag kan få vakna upp till en dag då alla känner att de mår bra och kan återgå till sina ordinarie måndagssysslor! Och är vi alla ok så skriver jag ett nytt inlägg om något helt annat. :)

Vår effektiva, amerikanska sjukvård!

Jag har varit hemma i tre dagar med en ynklig liten kille som har haft 39-40 graders feber sedan i tisdags kväll. Eftersom han fortfarande var febrig imorse åkte vi till läkaren efter att vi lämnat tjejerna på skolan.
Läkarstationen som vi är registrerade på har "Walk-in" fram till 9 på fm, dvs man behöver inte ha bokat en tid för att få träffa en läkare. Efter drygt fem minuters väntan fick vi komma in och de tog diverse prover på honom. Eftersom de inte hittade något fick han en remiss till sjukhuset för att röntga lungorna. Väl där fick vi snabbt komma in för registrering och efter några minuters väntetid i det välfyllda väntrummet fick vi träffa röntgenläkaren. Resultatet fick vi efter ytterligare en kvarts väntan då vi blev uppringda av vår läkare på läkarstationen och hon talade om att man sett att Elias har lunginflammation på höger lunga. Därefter ringde hon in ett recept till vårt apotek och vi kunde hämta penicillinet i apotekets Drive-thru. (Fantastiskt bra inrättning att kunna hämta medicin från bilen, speciellt när man har ett eller flera sjuka barn med sig!).

Allt som allt tog det ca 2,5h att besöka läkarstationen, sjukhuset och till sist apoteket.
Så otroligt smidigt och skönt, speciellt när man har ett sjukt barn som inte har samma tålamod att vänta som en vuxen. Jag är så tacksam över att det gick så bra samt att vi fick veta vad det var för fel på E.
Nu hoppas vi förstås att han snabbt kryar på sig; medicinen har redan gjort att han har blivit piggare och inte verkade febrig ikväll. Sen återstår det förstås att se om medicinen är lika effektiv som sjukvården och om det isf blir läge för honom att gå på efterlängtat kalas på Chuck E Cheese's imorgon (plus kräftskiva på kvällen...) eller om han får ligga lågt ett tag till...

Nu ska jag inta horisontalläget - Gonatt och hörs snart igen!

"Doggy Bag"

Idag avnjöt jag en lunch hemma, favoriten Southwestern Quesadillas från Chili's. Det var inte hämtmat utan rester från gårdagens besök på restaurangen.
Om man inte orkar äta upp jätteportionerna som ofta serveras på restaurangerna här så blir man vanligtvis tillfrågad om man vill ha en "box", dvs ta med sig resterna hem. Om det är mat som blir bra att värma upp igen så tackar jag ibland ja om jag ändå tänkt luncha hemma själv dagen därpå.

I Sverige skulle man ju inte drömma om att be om att få ta med sig resterna hem, men egentligen är det konstigt att det är så; Sverige är före USA i miljötänk, återvinning etc medan man i konsumtionslandet USA generellt är ganska slösaktiga och bekymmerslösa när det gäller miljön. Borde det inte vara självklart att ha möjlighet att ta vara på restaurangmaten i Sverige också? Stod det inte på mjölkförpackningarna i somras att 1/4 av all mat slängs (alltså inte bara restaurangmat utan totalt, om jag minns rätt)?
Fast vid närmare eftertanke så är väl just restaurangportionerna i Sverige oftast så blygsamma att de lätt slinker ned vid själva besöket... Men ändå, möjligheten borde kanske vara självklar vid behov.

Funderingar i kvällsmörkret i varma Columbus men nu ska jag boxa morgondagens luncher till kidsen, dock ej rester... Ajöken!