TIllbaka i byråkrativerkligheten

Idag agerade maken taxi till mig igen när jag behövde komma till posten och sen till Social Security Administration. Det var samme kille som tog emot bakom disken och denna gång kom jag igenom hans nålsöga. Han knappade in alla uppgifter och både jag och maken kände oss rätt nöjda. Ett tag iaf, tills tjänstemannen var klar och upplyste mig om att jag måste ha varit i landet i tio dagar innan Homeland Security tittar på ärendet och sen kan det ta upp till en månad innan de godkänner mig i systemet.
T såg nästan svimfärdig ut, trött som han är på att skjutsa fruga och barn fram och tillbaka och serva med allehanda andra saker samtidigt som han försöker hinna med att jobba mellan varven...
Jag känner mig inte lika pessimistisk, även om man skulle kunna kosta på sig att få panik vid den svindlande tanken att vara körkortslös en hel månad till. Imorgon ska jag åka till trafikmyndigheten BMV (ja, T följer naturligtvis med...) och försöka med plan A resp reservplan B så får vi se vad det ger.
Jesus var klok och sa att man inte ska oroa sig för morgondagen utan istället ta en dag i sänder och det rådet tänker jag följa nu - Godnatt och fortsättning följer, for sure!