Tillbaka i ekorrhjulet...

Oj, nu har jag jobbat i ett halvår och det har varit så mycket i ett i ett så att jag inte orkat skriva något här. Jag skrev några inlägg som aldrig blev klara så de hamnade bara i arkivet, kanske kan damma av dem.
Vet inte om det finns några bloggläsare kvar, men fick iaf ett mejl med en undran om jag skulle skriva nåt mer så här är jag igen.

Livet tog en ganska abrupt vändning när vi kom hem igen; vi blev varnade för "hem(sk)komsten", att det skulle bli så jobbigt. Första tiden var vi fokuserade på att packa upp, skaffa förvaringsutrymmen, ordna tre barnrum (innan vi åkte hade bara Alba ett halvfärdigt rum, Elias o Gabi sov båda med föräldrarna), stöka med bilarna, komma in i ett helt nytt heltidsjobb (jag), skola in på förskola och skola mm mm av praktisk natur, så vi hann inte reflektera så mycket. Det var egentligen inte förrän efter julledigheten som vi kände att vi hade hyggligt i ordning och vardagen hade fått en rutin och då började jag tänka tillbaka lite mer.

Det var konstigt att komma tillbaka. På tre år hinner det hända saker i Sverige som man inte haft koll på och man känner sig lätt som en alien. Vi fick ju ansöka om våra personnummer etc igen och byråkratin kändes trög (precis som första tiden i USA innan man kom över alla hinder och kom in i rutinerna där). Vi är fortfarande inte kreditvärdiga, dvs om vi vill köpa något på faktura via Internet, oavsett om det är en struntsumma, så är vi invandrare utan kredithistoria så man måste betala med kort eller internetbank. Vilket inte heller var lätt med alla dosor och kodkort och personliga koder i kombination.

Sinnet är ett annat också, iaf på mig; när vi kom hem kände jag mig frimodig och lite fri sådär, att tycka fritt och klä mig som jag känner för etc. Men jag hade glömt av att vi svenskar är ett kollektivt folk och att man tycker ganska lika, att det är mainstream och Jantelagen som gäller och att om det t.ex. är modernt med superslimma jeans så har man det, oavsett om man passar i det eller inte (och så har man svarta eller mörkfärgade vinterkläder för att pigga upp sig och andra i vintermörkret)... Nu generaliserar jag lite men i stort sett är det så jag ser det; det finns inte så mycket utrymme för personlighet här som i USA och det känns beklämmande.

Från Marysville IN
(foto från Indianapolis Star, indystar.com,
klicka på bilden för länk.

Nu jobbar jag som sagt heltid och har extremt lite tid över att sitta med datorn och vi har saker som står på vänt (bl.a. en vägg att sätta upp för att ordna ett kontor samt en massa att ordna med utomhus också och det har vi börjat planera så smått). Jobbet är intensivt men är som tur är både roligt och intressant, men trots det så saknar jag livet vi hade i USA då vi bl.a. hann och orkade bjuda hem vänner och umgås, resa, träna mm.
Men var sak har sin tid och sina dåliga och bra sidor och det är underbart skönt att vara hemma i sitt eget, välbyggda, hus och ha natur och hav inpå knuten. Tornadosäsongen, som redan satt igång, saknar vi inte heller. Våra tankar går till dem som förlorat hus och hem eller dödats inte långt ifrån där vi bodde i Indiana, där tornados drog fram i fredags och jämnade de ganska klent byggda husen med marken.

Nej, nu kallar plikten, ungarna ska i säng och måndagen hägrar. Hörs!