Amerikaresan, del 3: Bilresan från Chicago

På väg till den fördjupade visumkontrollen hade jag fått syn på bagageberget! Vi hade varit sist av planet så bagagebandet hade snurrat klart och våra väskor hade lyfts av. Jag gjorde ett försök att kontakta resten av familjen så att de skulle veta vart jag tagit vägen samt kunna hålla ett öga på berget, men blev vänligt men bestämt visad tillbaka in i "förhörsrummet".

Efter en kort väntan kollades mina uppgifter och jämfördes med resten av familjens och tjänstemannen kunde snabbt konstatera att de gjort fel på ambassaden så hon stämplade och skrev för hand in rätt visum men sa att jag måste kontakta abassaden vid nästa besök i Sverige för att få det på riktigt sätt så att jag kan komma in till USA igen.
(För några veckor sedan fick jag reda på att passet ska skickas in efter ankomst och skickas sedan tillbaka innan avresan. Vi hade funderat på att åka hem en sväng till nyår men vi vet inte om vi törs, för de har väl julledigheter på ambassaden också? Risken att passet fastnar i nån posthög känns lite för stor så det blir nog inte av... :(
Nån som känner för att komma hit och fira jul med oss istället? Välkommen isf! :) )

Till slut återförenades familjen och därefter familjen med sitt bagage som skulle baxas ut till AVIS-skyttelbussen... Men, återigen var min oro obefogad - det stod ett helt gäng uniformsprydda killar med jättevagnar och bara väntade på att få hjälpa till! Thank you - allt lades upp på vagnen och 20 dollar senare stod det uppradat vid hållplatsen!

Hyrbilen tog lite längre tid, det var flera förslag som förkastades (bl.a en stor pick-up med öppet flak...) men till slut fick vi en Dodge Grand Caravan där vi och vårt berg kunde samsas under ett och samma tak, ca tre timmar efter att vi landat.

Vi var trötta och hungriga och hade en förmodad fyratimmarsresa framför oss. Vi hade tyckt att det var bäst att slippa ta allt bagage mm genom tullen och sen checka in igen för en kort flygresa, men frågan är om inte det hade varit bättre. Resan, med alla sorters pausar, tog sisådär sju timmar. Sista timman var vi som nätt och jämnt var vakna (jag och T) så mosiga att jag övervägde att ta in på hotell innan vi kom fram. Vi missade en delning av motorvägen också och hade åkt en bit på ringvägen runt Indianapolis innan vi upptäckte vårt misstag. Den sista biten kändes olidlig och när vi kom fram till vårt hus, som T sett irl men inte jag, och lastade in väskor i garaget så var jag så trött att min nyfikenhet på huset var lika med noll. Direkt mot hotellet alltså. Vi hade inte ätit någon riktig mat utan bara snacks men orkade inte, klockan var 22:30 och hotellrestaurangen stängde ändå då, så vi stupade i säng...

(...Fortsättning följer, nu måste jag hinna handla innan A ska hämtas från förskolan...)

Amerikaresan, del 2: Resan över Atlanten

Där stod vi med tre otåliga barn och vårt bagageberg som vi påbörjat incheckningen för och blir upplysta om att det via ett telefonsamtal precis kom en instruktion om att USA-flygen är undantagna från 24-timmarsregeln. Tack och lov höll SAS-tjejen huvudet kallt och sa att eftersom personalen på bagagetransporten redan gått med på att ta emot våra väskor och hon redan skickat iväg några kollin så skulle vi få fortsätta. På så vis hann jag inte tänka klart paniktanken:

1. Hur förflytta allt?
2. Vart? Hitta tio f'örvaringsboxar???
3. Eller kånka med allt till hotellet via buss - och i så fall: HUR få med sig allt tillbaka på morgonen plus få allt framåt i den ringlande incheckningskön när alla andra som ska checka in har infunnit sig?! *Gaaah!* TACK för att vi slapp den erfarenheten!!

Ett McDonaldsbesök senare åkte vi till hotellet med våra proppfulla handbagage. Barnen tyckte det var festligt med ett familjerum och undersökte det mesta och började laga mat och kaffe med socker- och tepåsar mm; tänk så fort det går att effektivt stöka till ett till synes från saker befriat rum; fascinerande! E var så i gasen att när syskonen sov som stockar och klockan slog midnatt fick T hålla i honom i sängen för att han skulle slappna av... Så gick det med föräldrarnas emotsedda softkväll för att slappna av och ladda inför flygresan...

Den natten sov jag sammanlagt två timmar eftersom hjärnan bollade med diverse logistiklösningar kring hur vi skulle göra i Chicago när vi väl skulle konfronteras med bagageberget igen. Och hur skulle flygresan gå? Skulle E kunna sitta still eller springa runt och terra medpassagerarna? Och A, skulle hon nöja sig med att kolla på video? Tänk om alla tre blev less samtidigt? Osv... Grubblandet avbröts bara av E som snurrade ur sängen och förvirrat grät en skvätt i sömnen.

Efter en tidig resfeberfrukost, stopp i säkerhetskontrollskön (orsakat av den stökiga trebarnsfamiljen där alla gående drog åt olika håll) och en promenad senare stod vi till slut i den lååånga kön vid gaten. Jag hade nyligen lagt märke till att platsnumren på boardingkorten inte alls stämde med de som jag nogsamt bokat med resebyrån och som stod på biljetten; vi ville nämligen gärna ha en spädbarnsplats där bebisen kan sova upphängd på väggen. Jag frågade om detta när vi kom fram till biljettkontrollen som några av de sista passagerarna och personalen bekräftade att det som var inbokat gällde återresan (fiktivt bokad till 1 april nästa då bebis är ett år...). Jippie, där sprack den förberedelsen... Men än en gång löste det sig, och till det bättre! Vi fick två rader à tre platser var då en man som satt där villigt bytte och satte sig på det lediga sätet framför bredvid två lugnare medresenärer än vad vi kunde erbjuda. :)

Resan gick också bra! De åt fint och E sov på två säten i ca fem (!) timmar så det var kanske inte så dumt att han var uppe och spökade kvällen innan trots allt. A somnade också men vaknade av att det var alldeles blött på hennes säte men familjens logistiker hade såklart ett ombyte med och så hade vi ju vårt extrasäte. En ny trevlig svensk bekantskap med småbarn introducerade ett svenskt nätverk i Indiana och det piggade upp resan. Ett tag sov alla barnen och ett gyllene tillfälle till en lur infann sig men då satt man ju bara och väntade på att nån snart skulle vakna och kräva service och så var det ju det där oflyttbara väskberget...

Väl framme på O'Hare Airport blev vi snabbt framvinkade i en gräddfil vid passkontrollen när de såg att vi hade tre små tickande bomber med oss. Fadern och barnen kom smidigt igenom nålsögat, men vänta nu, varför har "mamman" i sällskapet en annan typ av visum? Jag fick svara på diverse frågor, bla vad barnen hade för födelsedatum och när jag tänkt åka tillbaka. De var hela tiden trevliga så det var inte obehagligt och det kändes så långsökt att jag skulle behöva vända tillbaka att jag inte kände mig orolig. Men tvärstopp var det och jag blev eskorterad till ett kontor där det stod en stadig vakt utanför och såg till att ingen smet ut därifrån...

(Fortsättning följer...)

Amerikaresan, del 1: resan till Arlanda

Lägesrapport om flytten generellt: Sammanfattningsvis måste jag ärligt säga att det varit jättejobbigt, det har sugit långt mer energi än jag kunde tro (fast såhär lite i efterhand kan jag ju själv undra vad jag egentligen förväntade mig i ett nytt land med tre småbarn vv det äldsta nyss fyllt fyra...). Tack och lov för de svenska vännerna här som hjälpt och stöttat och som tröstat med att det första halvåret ÄR jobbigt. Nu är det ju fortfarande en hel del kvar av våra första sex månader men det känns redan bättre så nu ser vi framåt!

Nu känns det också jätteroligt att äntligen ha skapat en egen blogg som jag ska försöka skriva regelbundet i. Jag börjar med att berätta lite om själva resan:

Man kan väl säga att den fysiska resan började redan när vi skeppade iväg halva vårt bohag. Därefter råkade vi ut för strul i visumprocessen som stoppades och vi fick börja om med en ny typ av visum. Under tiden anlände vår container amerikansk mark på rekordtid (3v) och den fick inte tullas in förrän vi hade visum. Eftersom detta drog ut på tiden hotade tullmyndigheterna med att beslagta containern och låta den gå på exekutiv auktion. Jippie, kändes ju jätteroligt när man hade nog med andra problem, tex med att väntetiden för att få ens komma till Amerikanska ambassaden i Stockholm låg sisådär tre veckor efter att vi skulle ha åkt. Men det blev återbud eller nåt för plötsligt fanns tid så att vi slapp boka om resan mer än en gång; den snabbinbokade visiten till Norrland fick dock ställas in.
När passen med visumen anlände några dar innan avresa upptäckte vi dock att alla fått det sökta 2-årsvisumet utom undertecknad som fått ett tioårigt businessvisum... Men pga det korta tidsperspektivet satsade vi på att åka iallafall...

Vi packade i 1,5 dygn, det var helt sjukt mycket saker! Vi hade fått reda på att vi kunde ringa flyttfirman med ett par dagars varsel så skulle de hämta saker o skicka med samma flight, men ack nej, det visade sig inte vara så enkelt och kollina skulle säkert åka iväg med annat plan och de visste inte om vi kunde hämta ut dem när vi kom fram... Det kändes ju inte toppenbra (vi skulle bila minst fyra timmar efter ankomsten) så vi satsade på att få med alla bilstolar, vagnsinsatser, blöjor, ståbräda, kläder mm mm mm. Smärt- och utrymmesgränsen nåddes vid full kvot (tio kollin plus fem handbagage plus en sulky) så vi fick lämna en bilstol (vi hade redan buntat ihop två till ett kolli, babyskyddet räknades inte, men vår första sverigebesökare släpade med sig den - tack M!!!) samt barnens cykelhjälmar... Packproceduren avslutades fem minuter innan taxin kom, städa var inte att tänka på...

Det blev ett kvalificerat pusselarbete för att få in allt i taxibussen. Tyvärr hade chauffören bara fått tag på en bilstol som han inte kunde montera så det blev till att öppna upp det noga inslagna bilstolspaketet eftersom det var ett bättre alternativ än förslaget att barnen skulle åka obältade... En tvåtimmarsresa med superakut paus senare anlände vi Arlanda kvällen före avresan för att bo på hotell efter incheckningen. Jag hade inte behövt oroa mig under hela resan för hur vi två vuxna skulle få allt vårt pick och pack plus tre småttisar på de minimala bagagekärrorna fram till incheckningsdisken utan att behöva lämna något/någon obevakad eftersom chaffisen ställde upp och skjutsade bagage, skönt! När vi påbörjat incheckningsproceduren av vårt bagageberg fick vi dock reda på att just för USA-resor gällde inte regeln om incheckning 24h innan avresa utan det skulle göras samma dag...

............Nu är det lunchdags här så fortsättning följer senare, efter Walmart, dagishämtning och ev Halloweenfirande...........