Amerikaresan, del 2: Resan över Atlanten

Där stod vi med tre otåliga barn och vårt bagageberg som vi påbörjat incheckningen för och blir upplysta om att det via ett telefonsamtal precis kom en instruktion om att USA-flygen är undantagna från 24-timmarsregeln. Tack och lov höll SAS-tjejen huvudet kallt och sa att eftersom personalen på bagagetransporten redan gått med på att ta emot våra väskor och hon redan skickat iväg några kollin så skulle vi få fortsätta. På så vis hann jag inte tänka klart paniktanken:

1. Hur förflytta allt?
2. Vart? Hitta tio f'örvaringsboxar???
3. Eller kånka med allt till hotellet via buss - och i så fall: HUR få med sig allt tillbaka på morgonen plus få allt framåt i den ringlande incheckningskön när alla andra som ska checka in har infunnit sig?! *Gaaah!* TACK för att vi slapp den erfarenheten!!

Ett McDonaldsbesök senare åkte vi till hotellet med våra proppfulla handbagage. Barnen tyckte det var festligt med ett familjerum och undersökte det mesta och började laga mat och kaffe med socker- och tepåsar mm; tänk så fort det går att effektivt stöka till ett till synes från saker befriat rum; fascinerande! E var så i gasen att när syskonen sov som stockar och klockan slog midnatt fick T hålla i honom i sängen för att han skulle slappna av... Så gick det med föräldrarnas emotsedda softkväll för att slappna av och ladda inför flygresan...

Den natten sov jag sammanlagt två timmar eftersom hjärnan bollade med diverse logistiklösningar kring hur vi skulle göra i Chicago när vi väl skulle konfronteras med bagageberget igen. Och hur skulle flygresan gå? Skulle E kunna sitta still eller springa runt och terra medpassagerarna? Och A, skulle hon nöja sig med att kolla på video? Tänk om alla tre blev less samtidigt? Osv... Grubblandet avbröts bara av E som snurrade ur sängen och förvirrat grät en skvätt i sömnen.

Efter en tidig resfeberfrukost, stopp i säkerhetskontrollskön (orsakat av den stökiga trebarnsfamiljen där alla gående drog åt olika håll) och en promenad senare stod vi till slut i den lååånga kön vid gaten. Jag hade nyligen lagt märke till att platsnumren på boardingkorten inte alls stämde med de som jag nogsamt bokat med resebyrån och som stod på biljetten; vi ville nämligen gärna ha en spädbarnsplats där bebisen kan sova upphängd på väggen. Jag frågade om detta när vi kom fram till biljettkontrollen som några av de sista passagerarna och personalen bekräftade att det som var inbokat gällde återresan (fiktivt bokad till 1 april nästa då bebis är ett år...). Jippie, där sprack den förberedelsen... Men än en gång löste det sig, och till det bättre! Vi fick två rader à tre platser var då en man som satt där villigt bytte och satte sig på det lediga sätet framför bredvid två lugnare medresenärer än vad vi kunde erbjuda. :)

Resan gick också bra! De åt fint och E sov på två säten i ca fem (!) timmar så det var kanske inte så dumt att han var uppe och spökade kvällen innan trots allt. A somnade också men vaknade av att det var alldeles blött på hennes säte men familjens logistiker hade såklart ett ombyte med och så hade vi ju vårt extrasäte. En ny trevlig svensk bekantskap med småbarn introducerade ett svenskt nätverk i Indiana och det piggade upp resan. Ett tag sov alla barnen och ett gyllene tillfälle till en lur infann sig men då satt man ju bara och väntade på att nån snart skulle vakna och kräva service och så var det ju det där oflyttbara väskberget...

Väl framme på O'Hare Airport blev vi snabbt framvinkade i en gräddfil vid passkontrollen när de såg att vi hade tre små tickande bomber med oss. Fadern och barnen kom smidigt igenom nålsögat, men vänta nu, varför har "mamman" i sällskapet en annan typ av visum? Jag fick svara på diverse frågor, bla vad barnen hade för födelsedatum och när jag tänkt åka tillbaka. De var hela tiden trevliga så det var inte obehagligt och det kändes så långsökt att jag skulle behöva vända tillbaka att jag inte kände mig orolig. Men tvärstopp var det och jag blev eskorterad till ett kontor där det stod en stadig vakt utanför och såg till att ingen smet ut därifrån...

(Fortsättning följer...)