Påslogik...?

När jag handlade mat på JayC härom dagen tillfrågades jag som vanligt om jag ville ha gallondunken (ca 4 liter) med mjölk i en plastpåse eller inte och jag tackade nej. Den som packade påsarna satte på ett grönt tack-klistermärke som upplyste om att en plastpåse sparats.
Väl hemma var det en förbryllad JayC-kund som packade upp plastpåsarna som i vissa fall bara innehöll en enda vara (och det var inte typ ägg, kladdiga kycklingfilépaket etc) och inte riktigt kunde förstå logiken i påssystemet.
Kunde de inte bara skippat klistermärket och sparat lite på resurserna för papper, klister och tryckfärg också...? :)

Senilsnören?

Finns det inga "senilsnören" för mobiltelefoner, ni vet såna där som hänger runt halsen så att man inte förlägger sina glasögon?
Jag skulle gärna ha nåt sånt till mobben för jag gör mig själv galen eftersom jag ideligen glömmer eller förlägger den någonstans, minst en gång per dag i snitt...
Vet inte hur många gånger jag fått ringa till mig själv för att kunna hitta den. Och idag t.ex. låg den kvar hemma i fickan på min cykeljacka när jag drog iväg på stan vilket fick till följd att jag inte kunde ringa och föreslå en lunchdejt. Men jag fick sällskap av Gabi iaf och vi åt en god måltid på favoritkinan, vilket inte var fy skam. :)

Tanken på mat får det att börja suga i magtrakten så jag ska väl förflytta mig till köksregionen, mitt favoritställe (not!)... C u l8er alligator!

Trick or Treat?

Det börjar dra ihop sig mot Halloween, som i år, liksom alla andra år, infaller den 31 oktober.
De små söta prinsessorna, nyckelpigorna och brandmännen som med sina (stora) hinkar i händerna knackar på husdörrarna för Trick or Treat ("bus eller godis") står i bjärt kontrast mot det mer, vad ska jag säga, mörka och blodiga Halloween...

Halloween City ("Halloween USA" hette de i fjol) förnekar sig inte och bjuder sina presumptiva kunder på en riktigt blodig entré i år med en skelettlik, mager man (?) iklädd trasor, i naturlig storlek, upphängd som en hängmatta i kedjor och köttkrokar med blodet rinnande från händer och fötter och ur munnen (ej i bild här). Mina svenska barn (A&E) uppskattade det inte när de skulle kolla in barnkollektionen som är längre in i affären och själv undrar jag vem som är sugen på att köpa en sån "dekoration" eller andra figurer i samma genre? Not me. Fast...

Vi har i vårt och andra bostadsområden haft ovälkomna besökare som tagit sig in i husen (vilket inte är svårt, kan jag lova; nån som kommer ihåg barndomens dagbokslås? Typ såna är låsanordningarna på dörrar och fönster som standard...). Framför allt letar de efter smycken då guldpriset skjutit i höjden.
Kanske skulle man hänga upp ett sånt där köttkrokskadaver utanför huset, bara så att potentiella påhälsare avskräcks med att det kanske blir mer bus än godis om de kliver in? För är det tillåtet av freda sig med skjutvapen mot inkräktare så kanske det är tillåtet med slaktredskap också?...

...Funderingar i natten från den bostadvakande hemmafrun som inte sett någon konstigare än John Blund stryka omkring här i huset ikväll. Sleep Tight! :)

Ooops! Nära-ögat-upplevelse...

Vi fick en varm och skön kväll igår igen och idag har vi haft ännu en rekordvarm dag. Igår kom dock en hel del regn, inte här men i Indianapolisområdet där jag befann mig, och regnet hade så när gjort att det inte blivit någon BBQ på kvällen...

Jag hade varit med vår ponny och fixat en reklamation så att den blev så fin den kan bli. På väg hemåt kom några riktiga störtskurar med mycket vatten på vägbanorna. Trafiken på rullade på och jag satt och lyssnade på radiostationen K-LOVE medan jag körde österut i innerfilen på Interstate 465. Jag hade inte några bilar direkt i närheten av mig på den trefiliga motorvägen men plötsligt ser jag i vänstra ögonvrån något stort och svart som kommer rusande emot sidan på bilen, ett par meter ifrån.
Jag hinner se att det är en stor sedan som fått vattenplaning och som skruvar sig emot mig med grillen mot min förarplats. Jag hinner också tänka att det ju vore värsta oflytet att få feta bucklor på bilen just nu, på väg hem från verkstan...
Det är bara med några centimeter tillgodo (jag var förvånad över att den inte touchade) som jag vrider ut bilen i vägrenen och därmed undgår att bli träffad. Allt går på en bråkdel av en sekund.

Medan jag kör vidare ser jag i backspegeln att bilen bakom mig, en stor, tung van, inte har samma flyt. Den ostyrbara bilen kör rakt in i vanens sida och trots att vanen är större blir smällen så kraftig att den lyfter från marken och kör på två hjul, nära att slå runt.
Det blir alldeles tomt bakom mig; alla som kört efter bromsade in rejält och bildade som en vägg längre bort, antagligen chockade över den skenande bilen som sopade över alla vägbanor.

Inom 5-10 sekunder efter att jag girade ringer min man. Vad hade hänt om han ringt 10-15 sek tidigare? Hade jag haft samma reaktionsförmåga om jag pratade i mobilen? Antagligen inte.
Jag sa att jag var så lättad över att jag undgick att buckla bilen. Han undrade om jag inte hade tänkt på hur det hade kunnat gå för mig?
Tanken hade inte ens funnits där förrän han frågade.
När jag tänker på hur den tunga vanen blev träffad och lutade nästan 45 grader, inser jag att min bil mycket väl kan ha fått inte bara några bucklor på sidan utan voltat runt och blivit totalkvaddad. (Det är en cab med mjukt tak så det hade inte varit mycket till skydd för föraren heller.) Då känner jag mig så extra tacksam över att allt gick bra för mig, en hårsmån ifrån en olycka som jag var.
Jag lider förstås med den som fick vattenplaning och den som fick ta smällen, men vanföraren gick iaf ur bilen och jag kan bara hoppas att inte den den andra föraren blev skadad.

Som en liten avslutning kan jag berätta att någon bilprovning inte existerar här så det är lite si och så med mönsterdjupen på däcken, mao borde det generellt vara lite riskablare att köra i regn här än i Sverige. Något att tänka lite extra på nästa gång det öser ner.

Nu avser jag att sova gott. God natt, eller god morgon till er i Sverige!

"Doggy Bag"

Idag avnjöt jag en lunch hemma, favoriten Southwestern Quesadillas från Chili's. Det var inte hämtmat utan rester från gårdagens besök på restaurangen.
Om man inte orkar äta upp jätteportionerna som ofta serveras på restaurangerna här så blir man vanligtvis tillfrågad om man vill ha en "box", dvs ta med sig resterna hem. Om det är mat som blir bra att värma upp igen så tackar jag ibland ja om jag ändå tänkt luncha hemma själv dagen därpå.

I Sverige skulle man ju inte drömma om att be om att få ta med sig resterna hem, men egentligen är det konstigt att det är så; Sverige är före USA i miljötänk, återvinning etc medan man i konsumtionslandet USA generellt är ganska slösaktiga och bekymmerslösa när det gäller miljön. Borde det inte vara självklart att ha möjlighet att ta vara på restaurangmaten i Sverige också? Stod det inte på mjölkförpackningarna i somras att 1/4 av all mat slängs (alltså inte bara restaurangmat utan totalt, om jag minns rätt)?
Fast vid närmare eftertanke så är väl just restaurangportionerna i Sverige oftast så blygsamma att de lätt slinker ned vid själva besöket... Men ändå, möjligheten borde kanske vara självklar vid behov.

Funderingar i kvällsmörkret i varma Columbus men nu ska jag boxa morgondagens luncher till kidsen, dock ej rester... Ajöken!

Red Good Friday

Nu har förklaringen till brandvarningen kommit och man har hissat "röd flagg":

..."A RED FLAG WARNING MEANS THAT CRITICAL FIRE WEATHER CONDITIONS ARE EITHER OCCURRING NOW...OR WILL SHORTLY. A COMBINATION OF STRONG WINDS...LOW RELATIVE HUMIDITY...AND WARM TEMPERATURES WILL CREATE EXPLOSIVE FIRE GROWTH POTENTIAL."...

Varmt är det, ca 27 just nu men troligtvis varmare om ett par timmar. T ska ut med joggingvagnen och jag tar med "storisarna" på en liten tur på stan; de ska få köpa lite påskpyssel. Här är "Good Friday" röd och ledig dag för många men en hel del jobbar som vanligt, bl.a. byggare, brevbäraren och budbilschaufförer (fick ett par boots idag med UPS, berättar mer om det sen!) så jag antar att affärerna har business as usual. På söndag, "Easter Sunday", verkar dock en hel del, för ovanlighets skull, vara stängt.
Ha en skön påskhelg!

P.S. Kan förresten meddela att tomten och snögubben flyttade från "julhuset" i förrgår, det blev väl lite för varmt för dem. Granpyntet togs ner för ett par veckor sedan och nu är det bara de röda slingorna som hänger kvar runt hustaket, så julhuset får väl anses vara avjulat för säsongen.
Julen härskade där i ganska precis fem månader, nästan ett halvår ju! Jag förstår inte riktigt varför de nedrustat pö om pö (krubbgänget drog efter nyår men stallet stod kvar tomt i ett par månader till t.ex.); varför inte ta bort allt på en gång?
Är det för att det gör ont i julhjärtat eller är det för att man är så himla urless på sakerna att man bara inte orkar att ta tag i allt på en gång? Strange... :) D.S.

Fire Weather?!

Jag prenumererar på en väderservice eftersom vädret här kan ändras ganska snabbt och det kan komma varningar för tornados, hagelstormar, översvämningar etc.
Idag damp följande ner i mejlboxen:

"The National Weather Service in Indianapolis has issued a Fire
Weather Watch...which is in effect from Friday afternoon through
Friday evening.
It is not certain yet a red flag warning will be needed Friday. /.../
A Fire Weather Watch means that critical fire weather conditions
are forecast to occur. Listen for later forecasts and possible
red flag warnings."

Vad är "Fire weather"?
Jag kommer att tänka på de fruktansvärda skogsbränderna som emellanåt härjar i Kalifornien och där elden kastar sig från träd till träd (och hus).
Så betyder det att det föreligger brandrisk pga torka i samband med varmt väder? Fast det har regnat mycket nyligen och fast det inte är så jättevarmt (ca 26 C)?
Men varför just på em? För att det är som varmast sen em/kväll? Ja kanske det. Jag har inte hört talas om uttrycket innan så jag blir lite nyfiken. Får väl googla på det.
Eller inte, för min träningströtta kropp säger att den vill gå och sova. Jag väljer att lyssna på det önskemålet och istället i utvilat tillstånd iaktta "eldvädret" imorgon om det nu blir så... Godnatt!

Gripen av en bok

När vi drog iväg till NY packade jag med en bok och några av mina olästa tidningar som jag prenumererar på. På hemvägen började jag läsa i boken "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak" av Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj, fru och två pojkar, i tsunamin.

Boken kom ut för drygt fyra år sedan och har stått och väntat tålmodigt i min bokhylla men nu blev det alltså den som skulle läsas. Jag hann ju förstås inte läsa klart den, men den är så gripande, intressant, sorglig och skrämmande att det inte går att sluta läsa i den, trots alla hemmafru-/mammaplikter som annars sätter käppar i läshjulen. Det gäller bara att passa på när någon liten öppning ges; som idag på gymmet t.ex, då värmde jag upp med en rask promenad på löpbandet innan spinningpasset och det gick alldeles utmärkt att läsa då. Eller i sängen med en diskret röd spöklampa för att inte väcka de andra sovande. Men det är inte så bekvämt, som tur är, för annars hade jag nog inte slutat förrän jag läst ut boken.
(Som på Aruba när jag läste Martina Haags "I en annan del av Bromma" och inte kunde sluta då den var både spännande och rolig - jag försökte skratta tyst så att jag inte väckte Elias som sussade bredvid men då började hela sängen hoppa och han satte sig yrvaket upp och jag lovade att strax släcka. Som tur var var boken nästan färdigläst då för jag kunde inte släppa den innan jag fick reda på hur den slutade...)

Att läsa är en lyx, precis som att få träna, och jag är glad och tacksam över varje möjlighet som ges.
Undrar om jag njöt lika mycket av det för några år sen, då före barnen, när jag kunde göra det nästan när som helst? Nej, det gjorde jag nog inte, antagligen för att det var något som var självklart och vardagligt...

Något som inte heller längre är självklart är att kunna lägga sig när man vill och få sova ut (åtminstone på helgerna) om man vill. Kanske ska jag ta chansen nu när barnen sover sött, lunchlådorna är grejade och kvällsteet uppdrucket? Eller ska jag ta chansen att borra ner mig i resten av min bok? Hmm... vilket drömläge att kunna välja! C U!

Universalmundering

Varför går tiden extra fort den här tiden på året?? Kanske för att det är så mycket man vill hinna med? Jag har inte hunnit med en bråkdel av allt jag skulle göra (julkort, julpaket, lärarpresenter, boka hotell, handla några saker på nätet, fixa några brev, svara på flera (gamla) mejl mm mm...) men vi har iaf hunnit med att umgås med vänner, bl.a. på en av svenskfamiljernas inflyttningsfest. Det var juligt och trevligt och gott!

Sen har jag ju också hunnit med att handla lite i kylan (vi har haft nätter nedåt -10 och dagar strax över nollan) och återigen förvånats över den användbara t-shirt-shorts+flip-flop-kombinationen.
Jag trodde att jag, som härdad svensk, skulle vara mer okänslig mot kylan än vissa av amrisarna här, men så fel jag hade... När jag huttrande, iklädd varm jacka, klivit ur bilen på parkeringen har jag sett dem kortärmade och barbenta obekymrat gå mot affären i sina flip-flopskor eller i bästa fall sneakers. Varför har de inga ytterkläder?
Antagligen för det bekväma, bilburna livet; man kliver in i bilen i garaget (som är inne i huset), gör sina ärenden drive-thru (bank, apotek, snabbmat, förskola mm) och, om man är tvungen, parkerar bilen nära affären och biter ihop några sekunder innan man kommer in i värmen igen. Så varför investera i vinterytterkläder för några sekunders användning per dag? Dessutom vinner man ju lite tid om man slipper stöka med en massa ytterplagg. Kanske ska pröva på att skippa dem nästa gång jag ska iväg då.

Blogga hinner jag nästan bara på nätterna, när jag är trött och mosig...
Och nu ska jag försöka hinna gå och lägga mig för att imorgon hinna göra alla saker som jag inte hann idag... Nightinight!

Klassiskt vardagsmysterium...

Hemmafrun har idag ägnat den mesta tiden åt att tvätta, sortera tvätt, sortera barnens garderober, tömma dem på urväxta kläder (hur kan de dra iväg så fort fast man inte märker det förutom på kläderna?) samt göra några rockader (neutrala tröjor etc från Storis till Mellis och så leta fram lämpliga, större kläder ur klädarkivet till Lillis och till sist förflytta Lillis urväxta kläder tillbaka till klädarkivet).

När allt var färdigsorterat ställdes jag inför det klassiska vardagsmysteriet: Vart tar alla strumpor vägen?? Slutsumman blev tolv (12!) ensamma singelstrumpor! Visserligen är de ju ganska små, men ändå - vart har de blivit av? Ibland kan man ju hitta någon vilsen strumpa i ett påslakan t.ex. - fast jag brukar tänka på att inte tvätta strumpor och lakan ihop - och tolv stycken kan väl inte ligga och trycka i vårt linneskåp, eller?

Nu ska jag tömma den sista torktumlaren innan jag knyter mig och har jag tur så kanske det dyker upp någon saknad strumpa - you never know! :)

Hundkläder och glass i Nashville

Nashville, Indiana, är en mysig liten ort där husen har en personlig prägel i lite äldre stil och där finns bl.a. en massa små butiker med div. heminredningsdetaljer. Men framför allt är orten känd som en konstort med gallerier och hemgjorda alster lite här och var.

(http://www.nashville-indiana.com/)

Härom dagen kunde jag konstatera att inte ens en liten ort som Nashville saknade en boutique för husdjur med bl.a. en rosa barnvagn, eller hundvagn rättare sagt, utanför (se bilden) plus att de hade en hel massa hundkläder i olika design.
Jag undrar bara - varför? Vad har man hundkläderna till? Det är inte bara varma dressar för små frusna hundar vintertid som saluförs utan även klänningar, t-shirtar mm. Och förresten så finns det nog inga frusna hundar här för de är nästan aldrig ute. Men eftersom det finns hundklädesbutiker lite här och var (jag har sett fem stycken hittills i närområdet) så måste det ju finnas ett hundkundunderlag? ...

Jag slutade att fundera på det hela när E hittade en butik med hemgjord glass, som vi avslutade trippen med ett besök hos. Det var yummy!

Kalas på amerikanska

Det verkar vara väldigt viktigt med kalasteman här, det märker man inte minst när man besöker affärernas festavdelningar där det mesta är strikt uppdelat mellan flick- resp. pojkkalas. Allt finns för en fest med t.ex. prinsesstema i pastell, om man är flicka förstås, t.o.m. slottstårtor, väggdekorationer och lekhus. Eller Spiderman, Bakugan, Diego m.fl. för pojkkalas. Något enstaka "neutralt" kan man hitta, såsom Nalle Puh eller SpongeBob.

Jag pratade med en amerikansk mamma och berättade om Storasysters kalas nyligen, som hade både flickor och pojkar som kalasgäster. Hon såg helt paff ut och undrade hur det hade gått till och berättade sen om sin dotter som hade velat bjuda en pojke till sitt kalas, men eftersom det var "tjejtema" så fick inte mamman ihop det och pojken fick inte komma.
Själv förstår jag inte att det ska behöva vara så komplicerat. A och E är "prinsessig" resp "grabbig" men de gillar att leka med t.ex. barbiesar och bilar tillsammans ändå. Och när A hade sitt kalas verkade alla nöjda även utan tema och pojkarna glufsade glatt i sig "Dora Explorer"-tårtan, trots att hon är en "tjejfigur"...

I ett tidigare inlägg berättade jag om förra veckans MOPS-föredrag kring "Party Basics" och att "Keep it Simple" trots allt var en ganska avancerad nivå i mina ögon (fast hon som talade gjorde någon jämförelse med barnkalastillställningar i Kalifornien och då kanske hennes tips var rätt basala). Några webbtips var bl.a. http://www.birthdaypartyideas.com/ samt http://www.birthdayexpress.com/ .

Man kan ju få prestationsångest för mindre, om man nu inte tycker att det är väldigt roligt att fixa med teman och har tiden för att ordna med det.
Annars är det nog vi vuxna som gör det hela så invecklat och avancerat, fast det egentligen kan vara så enkelt - Keep it Simple!

Historiens oväntade vingslag

Det finns ett stort, nybyggt bostadsområde här som ger mig Edward Hopper-vibbar (am. konstnär) och som passar bra att ta långa barnvagnspromenader i.
Tomterna är relativt små och de fyrkantiga husen står tätt i långa rader. Därför blev jag väldigt förvånad härom dagen när den monotona lunken plötsligt avbröts av en öppen, rund plats inklämd mellan husen.

Det var en väldigt liten park med två parkbänkar och i bortre änden var den avskärmad med ett svart järnstaket. Jag blev förstås nyfiken och gick dit och fick då se att det faktiskt var en över hundrafemtio år gammal begravningsplats som var inramad av järnstaketet, med fyra identifierade och tre oidentifierade gravar; en begravningsplats för några av stadens pionjärer.

Förr i tiden hade man ofta en familjegravplats på sina ägor och jag började fundera på hur det hade sett ut i området innan de byggde de nya husen, var farmen låg, vilka som bodde där och vilka det var som blivit begravda i området.

Vem var James R. Sweeny och varför dog han vid 28 års ålder? Hade han fler barn än George som dog tre år före honom, blott en månad gammal? Vad hände med hans fru efter hans bortgång? Är det hans föräldrar som är begravda där med honom? Om de var pionjärer, var kom de ifrån? Osv...

Ja, upptäckten genererade en del funderingar och jag tycker att det är spännande med historia och hur folk levde förr. Sent nu ikväll har jag blivit sittandes framför datorn, ivrigt sökandes efter person- resp. farmnamn men jag kammade noll. Någonstans måste det finnas nån info och när jag besöker det än så länge oupptäckta stadsbiblioteket så ska jag fråga där och förhoppningsvis få stilla min nyfikenhet något...

Helgens BBQ-besök

Vi hade hört från olika håll om olika svårigheter som kan uppstå när man bjuder in amrisar; de tackar nej till att bli bjudna på mat för att slippa bjuda igen; de vill inte bli bjudna på hemlagat för att de kör med hämtpizzabjudningar själva; de säger att de ska komma men dyker aldig upp, alt. de ger varken besked om det ena eller andra men dyker upp i alla fall; de är slafsigt klädda och äter bara med en gaffel - för att nämna några negativa exempel (kommer inte på att jag hört några positiva i skrivande stund, men de finns förstås också).
Min spontana inbjudan kvällen innan till grannpappan med fru och fem barn mellan fem och fjorton år hade alltså förutsättningar att kunna gå snett från början...

När vi kom hem från vår utflykt på lördagseftermiddagen skyndade jag mig till affären och bunkrade upp rejält; de har ju trots allt två tonårssöner). Jag dukade upp för grillning utomhus så att alla skulle få plats, plus att jag inte ville ha en massa röj inomhus.

Klockan sju dök de två yngre bröderna och lillasystern (ca åtta, sju resp fem år gamla) upp och tackade för inbjudan, frågade artigt om de fick komma in, tog av sig skorna och rusade sen in som ett gäng termiter och nagelfor huset. Jag slängde in nachipsen i ugnen, väntade, tog ut dem och efter en kvart började jag undra om vi skulle få mer besök än de yngsta barnen? Jag såg att pappan höll på med bildammsugaren utanför garaget så jag plockade upp lite av grannbarnens kvarglömda uteleksaker och gick dit för att lämna tillbaka dem plus få en hint om det skulle komma några fler... Mamman i huset hade inte möjlighet att komma med och den näst äldste sonen valde också att stanna hemma men den äldste hängde med pappan.

Jag hade fixat ganska mycket mat (à la amerikansk BBQ med div tillbehör så att det skulle passa deras smaklökar) men de var väldigt försiktiga med att ta för sig (utom de yngsta som skyfflade in och sen fortsatte med sina upptåg) och pappan lämnade t.o.m. kvar en stor bit av biffen på tallriken och sa att det var till hans fru. Vi hade annars en trevlig middag och utbytte div info om jobb, samhällsläget, USA/Sverige etc. När de gick hem fick han med sig mer än den halva biffen, efter att han försäkrat sig om att vi inte behövde det själva (bl.a. jätteburk med cole slaw, grillade grönsaker och marinerade, ogrillade biffar) och vi behöll chipspåsarna de hade haft med sig.

Lite funderingar efteråt är om de var ganska små i maten för att de är rädda att behöva bjuda igen eller om det inte var gott? Och var det ofint av mig att skicka med överbliven mat, fastän vi tror att de har det lite knapert?
När jag träffade grannpappan och hans fru idag sa de ingenting om gårdagen så jag fick ingen mer input om det. Men det var intressant med vårt första amerikanska grannmiddagsbesök och jag noterade att de var klädda "casual" plus att de åt med både kniv och gaffel (lite svårt att äta kött utan kniv iofs...). Vi får se när vi får tillfälle att studera infödda amerikaner på nära håll nästa gång - det blir nog upp till oss att bjuda in i så fall för jag räknar inte med att vi utlänningar ska bli inbjudna först iaf...

Virusfria burgare?

På makens jobb serveras inte den allra bästa maten, milt uttryckt. Det enda man verkar kunna äta där är burgare och till det sallad istället för den feta pommesen.

Idag när de skulle luncha var salladsbordet borta och de sedvanliga plastbesticken var inpackade i hygieniska plastfodral. Den ensamma burgaren serverades dock på en flergångs porslinstallrik och drycken i oplastade engångsmuggar som man tar själv.
Ibland förstår jag inte riktigt logiken med saker och ting här, men "pig flu" (som de säger här i stan) -viruset kanske är speciellt attraherat av besticken och salladen?

Det påminner mig om när jag skulle flyga hem från San Francisco tre månader efter Elfte september. När jag skulle äta på flygplatsen och vecklade ur besticken låg där en vanlig metallgaffel och en plastkniv.
Varför var bara kniven utbytt och inte den vassa gaffeln? Och varför inte glasflaskor etc? Det var något jag inte heller riktigt förstod vitsen med.

Men å andra sidan är det ju bra att man gör nånting, det kan ju hjälpa (och i 9/11-fallet så har ju tack och lov ingen besticksincident skett, kanske tack vare plastknivarna...?).

Ruby Tuesday's yummiga burgare och
generösa salladsbord går inte av för hackor!

Mörka marknader

Arbetslösheten här i USA ökade i februari till 8,1%, från 7,6% i januari i år.

In February, job losses were large and widespread across nearly all major industry sectors, enligt U.S. Bureau of Labor Statistics.

En som verkar ha drabbats är vår granne fembarnspappan som varit verksam på ett företag som har dragit ned på personalstyrkan i flera omgångar. Där blir man avstängd från sitt jobb omgående om man blir avskedad och man är aldrig mer välkommen tillbaka dit, även om man skött sig och blir av med jobbet pga nedskärningar.

The American way, åtminstone på vissa företag. Tufft, men det beror kanske på att det faktiskt förekommit att avskedade personer återvänt till den f.d. arbetsplatsen för att göra upp med chefen med skottlossning som följd.

Kanske är man rädd för hämnd från långsinta personer om de återanställs?

Hoppas att det finns en bättre förklaring...

Hur som helst så har grannarna sällat sig till skaran som försöker få sina hus sålda; en näst intill omöjlig uppgift kan man tycka för bostadsmarknaden har tvärnitat. Det finns många till salu-skyltar här omkring och de verkar nästan ha vuxit fast i marken.

Om arbetsmarknaden är osäker så är kanske inte ett nytt hus den första investering man gör, men en lånemäklare berättade för mig att det är svårt att få lån idag och att det numera tar tre månader att göra upp en låneaffär med bankerna, mot tre veckor tidigare. Och klarar man sig genom det nålsögat så har man fått svara på extremt många frågor och bankerna frågar inte allt på en gång utan det poppar upp fler och fler frågor i omgångar...

(Det har förresten även vi fått uppleva; irriterande, men det är väl bra att de kollar ordentligt nuförtiden fast de kan ju gärna tala om vilka uppgifter de vill ha redan från början.)

Nu sover alla andra i vårt, tack och lov hyrda, hus så det är dags även för hemmafrun att få några, troligtvis störda, timmars sömn... Zzz...

Märklig mörkläggning (men inte i julhuset)

Som svensk är man van att se bostadsfönster med blommor och gardiner, kanske en hängande eller stående fönsterlampa också, sånt som gör det lite mer hemtrevligt och som också ser trevligt ut utifrån.
Här finns inga fönsterbrädor och därmed inga blommor synliga utifrån, och jag kan inte minnas just nu att jag sett någon fönsterlampa av någon sort. Gardiner finns däremot; mörka, murriga mörkläggningsgardiner. Och de används flitigt, både dag och natt.
Varför på dagen? En amerikan sa att en del drar för för att solen inte ska bleka möblerna (vilket verkar som en trolig förklaring eftersom möblerna här vanligtvis är mörka). Men ändå, hur kul är det att gå omkring i dunkel dagtid?

I vårt område är det otroligt mörkt på kvällarna; förutom att gardinerna gör sitt jobb att dölja eventuellt lampsken så är det bara några hus som har belysning på utomhus fast det finns. Ibland har jag undrat om det verkligen bor folk i vissa hus men nån gång har jag sett någon skugga röra sig eller ett ljus tändas i nåt badrum, så vi är inte ensamma, tror jag. När det gäller bilar så finns inga gränser för energikonsumtion och husen här är så dåligt isolerade att det går åt massor med gas (som vi värmer med) eller vad man nu har, så att ha släckt för att spara på lite el verkar långsökt. Eller så är det just därför - alla pengar går åt till att hålla igång bilarna (2-3 st) och husen...

Några som inte hade fördraget förresten var tomtemor och tomtefar i julhuset. Jag hade ett ärende förbi härom kvällen i mörkret och kunde konstatera:
1. de lever och är iaf inte så sjuka att de är inlagda (om det nu inte var t.ex. ett par inbrottstjuvar som tog en liten fikapaus i vardagsrumssoffan);
2. julbelysningen var släckt så de har antagligen glömt bort den helt och hållet, likaså inomhusljusstakarna med röda glödlampor, som ovanligt nog står i fönstren;
3. min teori kanske stämmer då! Återstår att se om det blir den närsynte trädgårdsmästaren som får obehaget att fysiskt upptäcka att julbelysningen är kvar... (Fortsättning följer när jag vet mer...)

Nu ska jag försöka få till stånd en mörkläggning här inne, om jag nu får för den Splendid-utsövde sonen (dvs han fick en lunch-nap på förskolan) som är pigg piggelin och kollar på Den lilla sjöjungfrun... och just nu tror att han ska få byta till en ny film - I don't think so! Zzzz...

Hemmafruns teori om julhuset...

Idag, på väg hem från förskolan:

Jag: -Vad sägs om att ta vägen förbi julhuset och se om det är kvar?
A&E i kör: -JAJAJA, det vill vi!!!
Jag: -Oj, kolla, allt är kvar, fortfarande!
A, glatt: -Ja, tomten bor nog där!
Jag: -Tänk att tomten bor här i vår lilla stad och inte på Nordpolen! Fast stallet och krubban och lite annat har visst blåst omkull...
A, besviket: -Fast jag tror nog att det är en människa som bor där, för tomten bor faktiskt på Nordpolen! (Och har ett klart grymmare ställe för sitt tomteland, det har A sett på dvd:n Polarexpressen. Så det så.)

Jag kan inte låta bli att undra när de tänker ta bort allt? Det har varit fullt utstyrt nu i snart fyra månader. Tänkte att de kanske inte är hemma men det är bilar där. Kanske är de sjuka eller nåt? Man kan väl knappast ringa på och oroligt fråga hur de mår?

Min senaste teori är att de har blivit så vana vid pyntet att de inte ser det längre, ungefär som att man inte tänker på att det står ett träd eller en buske utanför huset. Inte ens när krubbscenen inte ser så glädjefylld ut längre utan mer som om en tornado har tagit stallet och knockat människor och djur och endast Josef och de tre vise männen orkar titta på förödelsen...

Jag tror att pyntet kommer att återupptäckas i vår när den närsynte trädgårdsmästaren startar gräsklipparsäsongen och grenslar åkklipparen, som strax därpå storknar för att den tuggat i sig för mycket stalldelar samtidigt som trädgårdsmästaren ramlar av, avsvimmad för att han klippt av kablarna till de elektriska renarna...

Sorry folks, det är sent ocn nu ska jag ta och stänga ner! C U!

Made in the USA - eller?

Att handla lokalt producerat är trevligt, tycker jag. Om man är utomlands är det en speciell känsla om det man shoppat är tillverkat i landet, det känns genuint på nåt sätt.

Här i USA finns det som bekant ett enormt utbud av alla tänkbara, och även helt otänkbara, produkter. När det gäller inredning är inte stilen riktigt den som tilltalar en svensk i första hand, tror jag, men ingen regel utan undantag och det finns russin att hitta i shoppingkakan.

Men är det amerikanskt? Ja, oftast designen, men när man vänder på saken och kollar på baksidan så sitter det nästan undantagslöst en Made in China-etikett, ofta liten och diskret.
Om det är hemmatillverkat däremot så sätter man gärna ut en tydlig markering, även i annonser, vilket ju är bra om man är intresserad av det.

Billigt med allt utlandsproducerat, ja, men feelingen då? Och miljö etc? Lagom är kanske bäst trots allt.

Nu ska jag strax stänga ner min japanska, USA-inköpta, Kinatillverkade, laptop och hoppas att vår snoriga (igen!!!) bebis inte väcks femtielva gånger inatt som de senaste nätterna...

Nattinatt from Somewhere Over There!

Hemmafruträningsläger...

...känns det som nu för imorgon torsdag ska förskolan vara stängd igen! Tredje dan på raken...

Che? Jag fattar inte riktigt varför för det slutade att snöa vid 11-tiden idag och det ska inte komma mer snö nu, och det som kom var inte mer än att jag, med assitans av två barn, pallade att skotta bort det från uppfarten plus sidewalken som går runt halva huset. Samtidigt som grannen tog ut sin snöslunga och körde hårt (E gömde sig i garaget för det stank gammal snöskoter om den och den lät rätt mycket), och till slut avslutade med att salta hela uppfarten...

Jag har MYCKET kvar att lära om de seder och bruk som förekommer här och jag måste nog avslöja min okunnighet nästa gång vi blir insläppta till förskolan genom att fråga om varför det var stängt när det inte snöade längre, för för en härdad viking är det inte helt självklart.
Om jag fortfarande kommer ihåg att jag skulle fråga när de väl öppnar, för det kan ju dröja, verkar det som...