Diskad iPod

Vår 2-åring kan nästan allting själv, såklart. Vi får snart inte göra någonting åt henne, hon tar t.ex. på sig blöjan själv (och då är det inte en byxblöja utan en med snibbar som hon krånglar på...) och hon klättrar upp i bilstolen på egen hand.

Det kan ju delvis vara skönt som förälder att bli lite avlastad emellanåt men det är inte alltid man uppskattar initiativen. Som när jag hade lagt makens iPod på diskbänken medan jag lagade mat med E (och försökte hinna läsa klart nåt på iPoden mellan varven) för att efter en liten stund bli upplyst av sonen: "Kolla Mamma, Lillis diskar pappas iPod! Får hon det?" Eeeh, skulle inte tro det...
T kunde bara konstatera att den var så väldiskad att många funktioner hade sköljts ur. Men idag är ordningen återställd och friden råder åter efter att den nya iPoden hittat hem och snällt utför allt den blir tillfrågad om.

Nu är det min tur att ladda batterierna inför morgondagen då jag och en hemmafrukollega ska köra ett heldagspass i shopping! Nattinatt!

Nödlögner

Våra barn säger nästan alltid sanningen, så vitt vi vet (utom när de fantiserar om saker och ting eller leker olika låtsaslekar förstås). De är ärliga alltså.
Nästan alltid, som sagt. E nekar gärna att han varit inblandad om lillasyster kommer storgråtandes, även om han själv varit i närheten. Men han pekar gärna ut kylskåpet (!) som skyldigt, så om man frågar om det var "kylskåpet" som gjort nåt och vad i så fall, så får man en detaljerad redogörelse över hur dumt Kylskåpet var som smackade Lillis i huvudet med boken, eller vad det nu var.

Jag kan inte bli arg på E då för jag uppskattar att han talar om vad som hände, däremot kan han ju få höra vad jag tycker om det som Kylskåpet gjorde, och han kan bara hålla med och så skäller han lite på den oskyldiga apparaten... :)

A hamnar inte i trubbel så ofta men igår drog hon en nödlögn när hon, som den enda betrodda av barnen, kom ut från Mud Room där hon suttit och ritat:

A, mumlandes, med en hemkörd röd tatuering på ena armen: - Jag ska gå och tvätta mig...
Jag, förvånad (och kanske med en gnutta panik i rösten efter alla konstnärliga uttryck på sistone): - Vad har du gjort?! Har du målat dig på armen?
A, med ett väldigt skyldigt och medvetet uttryck i ansiktet: - Nej, det gjorde jag inte! Jag skulle skriva på papperet och tittade bort och så hamnade det fel!
Jag, konfunderad: - Hamnade det på armen, utan att du märkte det?
A, tveksamt, med flackande blick: - Jaa...

När hon förstod att jag inte gick på det och efter att jag sagt att jag inte blev arg för det hon gjort men gärna ville att hon ska säga som det är, så erkände hon och gick med på att bli fotad med sitt tillfälliga konstverk som var en kärleksförklaring till hennes mamma... Min busiga gullunge!

Krigsveteraner o Kulspetskrig...

Idag har de 48 miljoner män och kvinnor som tjänstgjort/tjänstgör inom U.S. Armed Forces hedrats med Veterans Day (idag finns 23 miljoner veteraner eller aktiva).
Från början var det en minnesdag för slutet på 1:a världskriget (11 november 1918) och hette då Armistice Day och man trodde att det var slutet på alla krig ("The War to End All Wars").
Men så blev det ju inte och efter 2:a världskriget blev det istället just Veterans Day för att hedra alla som tjänstgjort eller fortfarande är aktiva inom USAs militära styrkor.
Under Veterans Day är en del ställen stängda (bl.a. banken jag skulle besöka idag), men annars är det ingen allmän helgdag.

Några småkrig har utkämpats här hemma, bl.a. gick Lillis lös med en lila kulspetspenna på vår nya, cremefärgade skinnsoffa medan jag höll på att boka flygbiljett åt henne (fick god lust att boka av den sen, grrr...).
Ja, jag vet; hur katten kan man köpa en sån färg när man har tre småttisar? Jo, därför att säljaren prackade på oss en "läderskyddsförsäkring" där man bara skulle behöva ringa ett telefonnummer och så - voilà! - gör de soffan som ny igen!

Jo, tjenare! När jag ringde och svarade på deras frågor så ville de inte alls ha med vår soffa att göra, trots att kulspetspenna står uppräknad bland skadorna! Nä, de hade en massa ursäkter, men jag tänker inte ge mig utan ska iaf kräva att de får fixa det största konstverket eftersom jag bara lyckades skala av det övre färglagret, resten går inte bort.

Så typiskt; vi fick njuta en ynka vecka av hela soffan då vi fick en ny ottoman förra onsdagen efter en massa stök eftersom den förra inte hade samma skinnkvalitet och färg som soffan.
Jag avskyr sånt här, jag som har så dåligt med tid över och så får man prioritera att fixa onödiga olyckor :(
Men skam den som ger sig, heter det ju... *Suck*
Nu ger jag mig för ikväll iaf - Godnatt!

Mästerkonstnär i vardande?...

Efter kvällens middag blev det lite plock (jag), lek och mys innan bad- och nattningsdags. Vi befann oss i olika rum, jag och T, och insåg att det var så tyst (vi hörde inte E) och att Mellis inte var hos någon av oss på övervåningen.
Hmm... Kom på att Mud room-dörren hade varit öppen så jag gick dit för att se om det var något speciellt i görningen.

- Gaaah! Vad har du gjort?! utbrast jag, men tydligen inte tillräckligt högt så att det hördes upp.
Jag tog ifrån E den röda tuschpennan och när den oförstådda konstnären torkat tårarna som kom när mamma inte verkade uppskatta verket han var så nöjd med, fick han berätta att det var en labyrint han ritat där man kommer in i hjärtat som han skrivit sina namnbokstäver i...

Jag lovade att inte säga något till pappa innan upphovsmannen själv somnat - så nu, käre make, om du läser detta på morgonkvisten så får du förklaringen till varför du inte fick gå in i Mud-rummet ikväll och släcka...
Ha en bra dag!

Dagar som suger...

Vissa dagar känns det toppen att få vara hemmafru, andra suger det. Som idag.
Hur vilda, stojiga och olydiga kan barn bli? Och mitt i alltihopa ska det åkas och vaccineras plus handlas lite efteråt. Lillasyster, som kan vara ganska besvärlig att ha med i affärer numera, satt som ett ljus i vagnen och iakttog sina äldre syskon; hon kände väl på sig att morsan skulle explodera om hon också satte igång...

Men, tack och lov är det inte så här alla dagar. Och när det känns bedrövligt försöker jag att tänka på de fina ögonblick som faktiskt också existerar. Som en dag härom veckan när A o E stormade in efter preschool, lekte och stojsade med humöret på topp, och E plötsligt stannar upp mitt i leken och i ett anfall av ömhet omsluter sin storasysters ansikte med sina händer och med rörelse i rösten säger: "Min lilla A, du är min bästa kompis!"
Jag smälte förstås medan A stirrade förvånat på sin bror en bråkdels sekund och sen fortsatte de att stoja runt... :)

Ett exempelhyss i mängden: Mellis blev lämnad ensam i ca fem minuter och lyckades öppna den nya målarfärgsförpackningen, trots förbud att göra det, och visar stolt upp vad han skapat...

Sommarlov... (Gulp!)

Idag var sista dagen för terminen i förskolan och de hade Water Day med en massa vattenskoj.

Det var också sista dagen jag gjorde iordning en lunch box till förskolan, vilket känns som en befrielse för en boxidétorkande morsa...

Vad som däremot inte känns så befriande var att sonen, som var ledig idag, sysselsatte mig med alla möjliga rackartyg såsom t.ex.:
- norpa en tub dunderklister (Mighty Mendit - Gemit) och på nolltid öppna den och klistra ner en tunn servett på golvet plus en del av heltäckningsmattan;
- ta en trasa, fylla den med vatten flera gånger och smacka den i trappräcket tills jag upptäckte att den frodiga heltäckningsmattan var dyngblöt;
- springa ut i strumplästen och bara fortsätta skrattande när jag bad honom komma tillbaka...

Gaaah! Fortsätter det så här kommer mitt blodtryck att skena iväg långt innan förskolan börjar igen... om tre (!!!) månader - hjääälp!

Vi hade iaf en trevlig avslutning på förskolan igår kväll då det var en traditionsenlig Pitch-In Picnic, eller egentligen ett knytkalas där alla familjer tog med någon förrätt, varmrätt eller dessert; många bäckar små, alla kunde bli mätta med råge.

Jag bjöd på kärleksmums (chokladrutor m kokosflarn alltså) och svenskt kaffe med en varningsetikett att det var starkt, men gott med mjölk i. Fast amrisarna här är urkassa på att dricka kaffe så trots att det säkert var minst hundra föräldrar där blev det några koppar över i termosen; det var nog mest svenskarna som drack av det...

Vädret var soligt, ca 30 grader, men kvavt och med hotande åskoväder men molnen valde en annan riktning.

Southern Indiana Pipes and Drums stod för musiken och barnen roade sig kungligt med ponnyridning och lek i hoppborgarna bl.a.

Våra barn höll ut till the bitter end men E somnade i bilen på väg hem och vaknade inte mer den kvällen, så hans ansiktsmålning blev nödtorftigt avtorkad och de gröna spindelögonen och det rosa hjärtat etsade sig fast så de får väl nötas bort...

Avslöjad snacksnorpare!

Vi har ett skåp med diverse utflyktsmat och -snacks (torkad frukt, frystorkad dito, energibars, gellygodis som inte är godis egentligen, fast det nog är det iaf, salta kex, yoghurtmeltisar, grahamhoney bears, granola bars, princesskex och Bilar-dito, Scooby-grahamspinnar, fruktskruvar, fruktkrämer, goldfishes... you name it...).

Amrisarna är extremt uppfinningsrika när det gäller snacks och mellis på förskolan består oftast av snacks (i morse popcorn till A:s glädje) och någon enstaka gång frukt eller isglass, så våra två "stora" barn har blivit snacksexperter som håller ett öga på snacksskåpet hemma inför utflykter bl.a.

(Nu vill jag bara tillägga att vi inte frossar i snacks och jag var emot snacks i början, men eftersom det är det som finns här och det onekligen är väldigt smidigt att ha till hands om barnen börjar kinka eller man bara vill sätta lite guldkant på resan, så har jag bullat upp ett bra-att-ha-lager. Bad Mama... Men jag bullar upp med färsk frukt också för det finns det gott om här och det frossar vi gärna i!)

Härom dagen var det inte utflyktsdags men ändå trampade jag på en tom ask Hannah Montana torkat diverse (russin, craisins, blåbär och nåt annat - klibbar som klister när man råkar trampa på det med strumpor på) i hallen.

Var kom den ifrån?

Och vem var den skyldige norparen?

Förvånad såg jag ett russinspår som var jämnt utspritt i den försvunna norparens flyktväg.

Spårets startpunkt hittades till slut vid ett öppnat snacksskåp i köket och omgiven av ett gäng russin etc låg det slutliga beviset: en napp! Nappen var lättidentifierad och norparen avslöjad; det var den lilla godisråttan som varit i farten igen!!

För att stoppa framtida frestelser har jag nu utrustat snacksskåpet med en rejäl barnspärr från IKEA, som jag hoppas även kan motstå lille storebrors attacker... :)

- Vadå norpare? Jag?!

På bar gärning...

Nyligen firades 1-årskalas i familjen och födelsedagsbarnet inledde dagen med ett före-frukost-bus.
Hon kröp iväg och så blev det så där misstänkt tyst.
Jag kollade vad hon hade för sig och hittade henne med en gul, ratad geléråtta på golvet bakom ryggen. Vid en närmare inspektion kunde konstateras att hon grävt i matkassen där bl.a. storasysters lördagsgodispåse låg, tills den upptäcktes av vår minsta godisråtta... som fick njuta i koncentrerad tystnad ett par minuter medan hon förevigades.
Under tiden jag fotade kom A och blev minst sagt upprörd när hon såg hur lillasyrran grävde med hela armen i påsen. Ooops...

Senare på dagen firades i alla fall födelsedagsbarnet med en alldeles egen prinsesstårta och verkade väldigt nöjd med att få fylla år!













- MAMMAAAA, kolla vad Lillis gör!!!

"Someone please call 911..."

För en stund sedan satt jag med Lillis i knät framför PC:n. Hon sträckte sig efter telefonen som låg framme och jag lät henne hållas, jag hade ju närkoll. Eller inte. För plötsligt hördes en röst i luren innan jag hann stänga av och jag trodde att det var den automatröst som kommer när man slagit ett nummer som inte kan kopplas fram.

Några sekunder senare ringde stadens larmcentral upp och frågade om allt var ok. Pinsamt, vår ettåring hade lyckats slå 911 och några siffror till... Jag förklarade som det var och trodde att det räckte, men några minuter senare ringde det på dörren och där utanför stod en Police Officer och frågade om allt var väl...

Så kan det gå när småttisar busringer. Men det var i alla fall skönt att se hur väl det fungerar och hur snabba de är om man nån gång skulle befinna sig i en nödsituation.

Nu åker telefonen högt upp på sin hylla igen så att vi förhoppningsvis slipper fler buspåringningar.

Sen hoppas jag också snart slipper "höra" Wyclef Jeans gamla hit som snurrar runt i huvudet sen polisbesöket...

Someone please call 911...