Extrem tornadovår

Oh man... Time flies! (Tack för kommentarer på senaste inlägg BQ, Katarina och mammaxtre!)
Vi hade en mycket kort och intensiv vistelse i Sverige, bara tre hela dagar med ett späckat schema, sen tillbaka hit igen.
Jag har inte hunnit sova ut ordentligt sedan vi åkte till Sverige och är rätt mosig i skrivande stund. En svensk Ladies Night Out ikväll har inte gjort saken bättre.

Det har gått i 180 på sistone med försäljning (många både bra och dåliga erfarenheter), skolavslutning och oväder bl.a.

Jag antar att man i Sverige hört talas om vårovädren här i USA? Det har varit helt galet mycket tornados och kraftiga åskstormar; 513 personer har dött hittills i år och det är en toppnotering sedan 1953. Den dödligaste US tornadon sedan 1947 var den som drog fram i Joplin, Missouri, i söndags. Se bl.a. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13082917.ab.

Vi hade oväder i måndags då det blåste kraftigt. Det var dock ingenting mot det vi upplevde i onsdags då vi hade en mycket kraftig åskstorm med stora hagel (ca 2 cm) som ställde till en hel del oreda (fällde jättestora träd och orsakade ett dygnslångt elavbrott bl.a.).
Några timmar senare på kvällen kom ett tornadolarm och denna gången var det en bekräftad tornado som rörde sig mot vår stad efter att ha förstört några hus i Bedford, IN. En granne såg en stor tratt sänka sig ner mot vårt område innan hon sprang ned i källaren i sitt hus. Vi satt redan och kurade i vår källare med tända ljus, chips och jordnötter och lyssnade till vår "tornadoradio" där den lokale radiomannen andfådd och med darrande röst gav de senaste tornadouppdateringarna. Det blev mycket springande upp och ned mellan huset och källaren eftersom tornadoalarmet tjöt ca 8-9 ggr på em/kväll/natt. Ja kära nån, vi är tacksamma för att vi kom helskinnade undan och har ett intakt hem (bortsett från några fasadpaneler som slets loss).

Nu är klockan sent och det är dags för mig att avrunda kvällen, med en förhoppning om att min säng är ledig (ja man vet aldrig; det har varit ett väldans nattvandrande här på sistone...).
Layla Saida! - God Natt på arabiska!

Solsidan

Jag drabbades av en släng magsjuka jag med och somnade ifrån allt, inklusive bloggen, när jag skulle natta tjejerna igår... Nu ikväll har jag istället piggats upp av en lånad DVD-box av Solsidan; så himla roligt med svensk humor, det är vi inte bortskämda med! Vi hade totalt missat Solsidans existens men började kolla lite på nätet nyligen efter tips - kul som bara den!
Nu ska jag torka bort skrattårarna och drömma om svensk vår och sommar... :)

Några som nog inte längtar efter sol och värme är de som bor i "Julhuset"; där håller man fortfarande julen i ett hårt grepp. Och grannarna får njuta av den stämningsfulla prakten... :D

Back in (Homemaking) Business!!

Very Long Time No See!!! Bloggen har haft semester och Hemmafrun med den...
Vi blev fast i Sverige några dagar längre än beräknat pga visumförsening och fick boka om, men för en dryg vecka sen damp vi ned i vårt kära hem i Columbus, IN. Vistelsen i Sverige var trevlig med skönt väder (en riktig regndag, annars 20+25 sköna grader) och väldigt intensiv. Förutom tre (!) besök på US Embassy hann vi med att träffa familj och vänner, men alltför få, tiden var för kort. Plus några utflykter och fix på tomten samt planera ombyggnad i huset inför återflytten nästa sommar.

Här har det varit varmt sen vi kom hem och vi har njutit av poolen, särskilt nu ikväll (24gr) då jag o maken tog ett sällsynt dopp efter att barnen lagt sig, i mån- och fackelsken... så mysigt och avkopplande! Det kommer man att sakna när man flyttat till Sverige igen, antar jag, men där finns förstås annat härligt som vi inte har här.

Skolan har börjat så smått också; det är fortfarande introduktion med halvdagar men på onsdag drar det igång för fullt. Alba har börjat First Grade (ettan) medan Elias går kvar i Preschool, liksom Gabi, och de verkar alla ha funnit sig väl tillrätta.

Nu ska jag strax ge skönhetssömnen en chans, det behövs...
Konversation ikväll, framför spegeln i barnens badrum medan jag borstade A:s tänder:
Jag: "Usch, vad jag ser trött ut..."
A: "Jag tycker att du ser död ut!"
E (nyfiket förvånat, sittandes på toaletten): "Är du verkligen död, Mamma?"

Good Night from Indiana! :)

Sverige eller värme? - Arubaminnen

Sedan vi bokade biljetter hem till Sverige nu i mars så har det varit lite osäkert om resan ska bli av eller ej, bl.a. pga (o)hälsoläget här.
Ett annat skäl till att stanna här är att vårvärmen har knackat på dörren; vi har haft härliga 15 grader i några dagar nu och solen hettar på ordentligt när den är framme. Och om vi inte är helt felunderrättade så är det fortfarande kallt och en hel del snö i Sverige? Vi har haft nog med kyla den här vintern, även här (folk här klagar på att den här vintern har varit extremt kall och snöig men vi tycker mest att den har varit ganska trist). Så Sverigeresan hänger lite löst f.n...

På fredag börjar Spring Break här och skolan är stängd i en dryg vecka. Vi funderar på om vi ska åka till amerikanska Södern ifall Sverige inte blir av.
Några svenska vänner här har valt att åka till Aruba på lovet och de kommer nog att få det härligt... Och jag kom på att jag inte visat mer än ett par bilder tidigare så här kommer några utvalda från en Stay at Home-Mom som längtar tillbaka till solen, värmen och den vita sanden (men jag saknar inte blåsten, fast den gjorde iofs att det inte kändes så hett):

Utsikt från vår härliga lägenhet (med tre balkonger och en enorm takterass!) med tre stora pooler nedanför och den vita stranden Eagle Beach strax utanför lägenhetsområdet "Oceania Resorts".

En svensk resebyrå har hittat till Aruba denna säsong och utanför ett stort hotell klappade våra svenska hjärtan lite extra...

En dag åkte vi till Palm Beach för att göra en utflykt med en "semi-undervattensbåt" där man satt i kölen som hade fönster. Meningen var att vi skulle kolla in det största WW2-vraket i Karibiska havet, det tyska handelsfartyget Attila. Tyvärr fick man bara se glimtar av det när båten snurrade runt vraket och det var ganska dålig sikt. Några fiskar showade lite utanför fönstrena dock till barnens förtjusning, alltid något...

Åker man veckan före jul så finns det massor av juldekorationer överallt, även på en karibisk ö. Det kändes dock lite konstigt att se snöpingviner, slädar mm och även julgranarna kändes lite malplacerade i den exotiska miljön. Det var det nog fler som tyckte, för killen som sålde julgranar (tre stycken) utanför en livsmedelsbutik hade inte så mycket att göra...

Kaktusar fanns det gott om, bl.a. i Arikok National Park.

Vi åkte på jeepsafari en dag och utforskade ön, som bara är ca en mil bred och tre mil lång. På den "vilda" nordsidan fanns resterna av en naturlig bro. Den kollapsade för några år sedan efter att kraftiga vågor som orsakats av en orkan längre österut nådde fram till Aruba. Men jeepchaffisen kunde stolt visa på en annan, lite mindre Baby Natural Bridge som fortfarande står kvar bredvid (fotot är taget från den).

Det har rått guldfeber på ön och mycket guld utvanns ur den här gruvan, som numera är en övergiven ruin efter att det bestämdes att den skulle stängas.

Grottbesök var spännande! Fast läskigt, tyckte A, eftersom det var kolsvart och vi precis innan besökt bl.a. en skallerorm som finns vilt på ön. Och man vet ju inte vad som kan gömma sig i mörkret...

Huvudgatan i den lilla huvudstaden Oranjestad som ståtade med färgglada hus och bl.a. en massa lyxbutiker (typ Louis Vuitton och Rolex) plus casinon (ett av dem hade t.o.m. en inkörsport för båt, kanske en service för de som inte ville parkera lyxyachten i marinan).

Avslutningsvis en betryggande skylt:
"DANGER Not Allowed in this Area" - det låter ju hur bra som helst, eller hur? :)
Om det verkligen hade varit så att skylten motade bort fara och inte bara var en felskrivning, så hade såna skyltar kunnat vara en affärsidé att importera hit till USA. Då hade jag satt upp en i vårt kvarter så att några av våra grannar skulle slippa känna sig så oroliga att de har en privat vapenarsenal i källaren... men det är en annan historia!

(Fyren på bilden högst upp heter California Lighthouse efter ett förlist skepp och finns på nordvästra änden av ön.
Läs mer om Aruba på t.ex. aftonbladet.se eller Arubas officiella hemsida, båda klickbara länkar)

Välkommen Sverigehälsning!

Idag damp den äntligen ner i brevlådan - den amerikanska versionen av IKEAs katalog 2010!
Nu kan man frossa bland alla bekanta och nya möbler samt bli lite hemlandsnostalgisk när man slår upp sid 14-15 "We're all from Småland" som ståtar med en härligt Astrid Lindgrensk stengärdesgård omgiven av gröna ängar med frodig skog i fonden...

Imorgon ska jag, om jag får möjlighet (man vet aldrig...), berätta om vad jag och Storis gjorde i helgen... So long så länge!

SommarSverigeSemester

Long time no hear... det är minsann fullt upp att ha semester i hemlandet när man bara har tio dagar på sig att försöka göra så mycket som möjligt. Datorn har hängt med men hittills bara blivit använd för att sälja en barnvagn.

Nu börjar det dra ihop sig för återresa och resväskorna ska snart packas igen. Förhoppningsvis slarvar vi inte bort största resväskan igen på väg tillbaka, och när vi anlänt i den amerikanska vardagen slipper jag stå och fundera på varför kassörskan inte packar matkassarna (som jag för ett ögonblick gjorde samma dag vi anlände, när jag trotsade jetlagen och stressade iväg till mataffären på kvällen - ja, det blev lite jäktigt då det är så dålig service här; bara öppet till 21...) ;)

Det har varit härliga dagar med ca 22 grader och sol. Regnställen och stövlarna som packades ned tillsammans med fleecejackorna har fått ligga kvar oanvända och vi har hunnit njuta lite av den underbara sommarstaden Trosa och allt annat härligt vi hunnit med mellan varven.
Men, underbart är kort och så även den svenska sommaren...
Hörs av när jag är amerikansk hemmafru igen om några dagar!
Nattinatt från Sweden!

Hägrande hemresa med dinospotting

Regn och åska gav en hemmadag idag. När det var lugnt här passade jag på att ringa och beställa biljetter så nu har vi ordnat en sommarsväng på tio dagar till Sverige om en dryg månad!

Tyvärr var vi ju (som vanligt) sena med bokningen så det blir en repris på vårresan då vi fick sju timmar att slå ihjäl i Chicago, eftersom anslutningsflyget från Indy tre timmar senare är fullbokat.

Men det gick ändå hyfsat att slå ihjäl tiden den gången med att bl.a. irra runt för att hitta till terminalen längst bort, och på väg dit blev det en paus med lite dinoskelettkramning...

En svensk frizon

Igår var jag på IKEA i Cincinnati-trakten och hade sällskap av en amerikanska som aldrig varit där och knappt visste vad det är för typ av affär. Flera amerikaner har för sig att det är ett japansk heminredningsvaruhus...

När vi närmade oss efter ca två timmars bilresa kände jag mig väldigt stolt och svensk - det här är en svensks hemmamarker! - och jag förklarade varför byggnaden är svenskt blå och gul. Väl inne fick jag vägleda lite andra vilsna amrisar, som vanligt när man är där, lite kul faktiskt! :)

IKEA här är i princip som det är hemma i Sverige; det ser likadant ut inuti med samma upplägg, inte så förvånande kanske. Den största skillnaden är nog restaurangen som har färre och mer amerikaniserade maträtter (köttbullar med pommes t.ex. men man kan få mos om man säger till). Sen finns det lite skyltar som berättar vad vissa svenska ord betyder plus att det finns en skylt vid ingången som talar om att man inte får bära vapen inne i varuhuset, inte ens de man har tillstånd att bära...

Det kanske är på sin plats för man blir ju grymt uttröttad av att dra runt på IKEA och är det nån som får spel är det kanske lätt hänt att det börjar skjutas hej vilt om man har tillgång till vapen, som jag hört talas om att det hänt i bl.a. bilköer i USA.

IKEA vet alltså vad de talar om, men de kanske även skulle upplysa om att man istället behöver beväpna sig med psykisk och fysisk uthållighet i kubik...

Resan tillbaka till vårt amerikanska hem

"WEEEE-OOOOO-WEEEE-OOOOO...."

När vi kom hem i torsdags kväll med trötta/sovande barn och började packa ur bilen så satte ovädersalarmet igång... Vi orkade faktiskt inte gå ner i källaren, det var bara A som gjorde det och gömde sig på studsmattan och drog igen skyddsnätet.

"Kan vi inte åka tillbaka till Sverige, snälla?!" bad hon ängsligt. Efter lite tröstande och mat i magen somnade hon gott iaf.

Resan hit gick bra, men det är såklart jobbigt att resa med tre småbarn, resan är lång och man kan inte direkt slappna av. Sen är det svårt att hinna med allting eftersom det tar sin lilla tid för dem att gå långa sträckor på flygplatser och oplanerade toalettbesök etc gör också att extramarginalerna raderas ut.

På Arlanda var det jätteköer till incheckningen; det var ett plan till New York och ett till Chicago som skulle gå nästan samtidigt. Jag frågade om det fanns någon "familjeincheckning" eftersom jag var lite orolig att de skulle tappa tålamodet och börja springa omkring. Det fanns det förstås inte men de skötte sig tack och lov fint.

09:30 var vi färdigincheckade och sen tog det 35 min raka spåret genom säkerhetskontroll, passkontroll och korridorer innan vi kom fram till gaten. Planet gick 10:15 och började taxa ut i samma stund som vi satt oss ned. Just in time, puh...

I Chicago hade vi 2,5h på oss och det behövdes; utan pauser på vägen så kom vi fram till Indianapolisflyget när det var dags att kliva på.

Undrar vad som hade hänt om vi inte hade fått:

1. skjuts från Chicagoplanet genom den långa korridoren till passkontrollen;

2. fått gå i den korta "amerikanska" kön (den icke-amerikanska ringlade sig sakta fram och var hur lång som helst!) och direkt blivit visade fram till en lucka där det gick hur smidigt som helst?

Vi är väldigt glada för den fantastiska familjepolicyn som finns här i USA; att man får gå i speciella security- resp passkontrollköer med småbarn, blir skjutsade osv. Service som uppskattas enormt av småbarnsföräldrar och gör resandet lite enklare! Där ligger Sverige lite i lä...

En annan trevlig företeelse, som man tänker på nu när vi precis kommit från Sverige, är att folk här bryr sig på ett annat sätt än hemmavid. Det kanske kan uppfattas som ytligt när så gott som alla säger "Excuse me" när de passerar en i affären tex men är betydligt trevligare än det ganska vanligt förekommande zoombietillståndet på vissa håll i Sverige där man får dörrar i ansiktet eller knuffar från kundvagnar där föraren inte ens tittar på en och än mindre säger nåt. Och när man reser med barn är det alltid andra resenärer som frågar om man behöver hjälp med nåt. Även om man inte behöver det så känns det väldigt bra att nån åtminstone orkar bry sig så pass att han/hon frågar...

Ja, nu är vardagen här igen, T jobbar och A är på preschool. När hon kommer hem ska vi fira lillebror som fyller 3 år idag - Hipp hipp hurra!

Resklara...

I bilen pa vag ut till Arlanda nu sen onsdagskvall kom vi fram till att resandet tagit ca sju dagar av var Sverigeresa... Kanns ledsamt att vi inte hann traffa alla vi hade sett fram emot att aterse.
Jag har packat ihop fyra personers resvaskor och handbagage fem ganger hittills och tycker att det ska bli ratt skont att fa packa upp hela klabbet en gang for alla nar vi val kommit hem.
Mitt nya visum har klistrats in i passet och jag haller tummarna for att det ska ga battre att komma in i USA an vad det gjorde nar vi kom hit i somras.

Nu hoppas jag ocksa att vara tre energiknippen som sovit gott i bilen ett par timmar och nu hoppar runt i sangen snart ska varva ner sa att vi far nagra timmars somn innan det ar dags att starta den langa resan over Atlanten...

Snart ar ordningen aterstalld, vardagen ater hos oss och hemmafrun i farten igen!

Time flies in the North...

Oj, vad snöigt det är här i norr!
Jag borde inte bli förvånad för det är ju ingen nyhet direkt, men det är ändå fascinerande med de stora snödjupen. I Övik var lekpatsen så igensnöad att det var lite svårt att leka där.

Restaurang Mamma Mia var som tur var inte igensnöad och där fick jag och T chans att prata lite med varandra för en gångs skull då farmor och farfar tog hand om gänget. Och så njöt vi av maten, uuuunderbart god pasta!

I Umeå var det också en hel del snö men det som jag och A minns mest är nog de brandruiner som återstod efter den stora branden i julas.

En annan betydligt trevligare sak att minnas är det överraskande museibesöket på Umeå Universitetssjukhus. När en av kulverterna tog slut uppenbarade sig plötsligt ett litet gammaldags museum, Medicinhistoriska museet, som var en intressant bekantskap (fast läskig, enligt A, med alla gamla bensågar, skalpeller och tandläkarstolar m.m).

E tjatar om att han vill åka "hem". När vi frågade var det är så säger han "hem till Sverige". Men när han förklarade så är det hans rum med bilarna, Kippe (gosehunden från T&M), Pingu och Alfons, som alla är rädda och ledsna och gråter, som han längtar till och det rummet finns i USA...

Men snart nog drar invasionsstyrkan från Sollefteå och vidare västerut igen, tiden går fort...

Svensk, simpel och alldeles underbart god mat!

Vi har kommit upp till Norrland nu; parkerade närmare bestämt mellan höga snödrivor i Ö-vik strax efter ett i natt efter en låååång resa på 9,5 timme...

Det känns ruggigt att lämna vårvärmen i Indiana och komma hit, särskilt efter att jag slarvat bort vantarna. En skidjacka som hängde kvar hemma har dock hjälpt mig att hålla värmen bättre än vårjackan jag tog med...

Nåt som däremot är väldigt positivt är all härlig vardagsmat som vi tillfälligt sagt upp bekantskapen med! Vi har hittills frossat i falukorv, stroganoff, blodpudding, Krögarpytt, våfflor... Mmmm, yummy! Så himla gott!

(Bild lånad från tasteline.com)

Home sweet home...?

Efter en dygnslång resa, med sju timmars väntetid i Chicago, kom vi till slut "hem" i vår hyrbil (i en stor, fin kombi där barnen satt som packade sillar där bak i sina bilstolar...).
Vår jetlag är inte så farlig men då har vi också fått två underbara nätter där samtliga tre barn sovit oavbrutet i 10-12 timmar! Fantastiskt.

Det kändes inte så konstigt att komma till Sverige som jag trott men vi reagerade på två saker:
- det var rätt glest med bilar på E4, och var var alla långtradare? I USA är var och vartannat fordon en långtradare.
- hade vi inte ett ganska stort hus? Var kom det här lilla huset ifrån? Och varför är allt så pyttigt?
Hälften så stor tvättmaskin och tumlare; varje program tar också dubbelt så lång tid = fyra ggr så lång tvättid...
Vilken smal spis och ugn! Varför är de så små här där folk lagar mat hemma och så stora i färdigmatens högborg?
Var är dubbelhandfatet med nästan obegränsad avställningsyta och massor av skåp och lådor?
Ja, fy vad trångt och "stora" sovrummet är ju löjligt litet...

Tänk vad bortskämd man kan bli av amrisarnas generösa byggnader och vräkiga interiörer. Vårt master bedroom over there, exempelvis, kändes gigantiskt i början (större än ett normalt svenskt vardagsrum) men känns helt lagom nu.
Men allt är en vanesak och det är mycket som är bättre här. (En annan gång ska jag bl.a. berätta om hur man bygger nya villor med plastdetaljer i USA...) Men nu har vi vårt hem i Indiana och det känns verkligen så, att vi ska åka hem om 1,5 vecka. Det är nog bäst att man inte stannar för länge här, då blir man väl helt förvirrad och vet inte var man har sitt hem...