Mellofinalen

Igår kväll samlades tre förväntansfulla barn för att kolla in melodifestivalen och favoriterna "Mirakel" (Elias) och "Amazing" m Danny (Alba). Gabi hade ingen uttalad favorit.
När det var dags för de tatuerade hårdrockarna i "Dead by April" utbrast lillasyster, utan att något kommenterat något innan:
- Ja tycker dom e snygga! Dom e coola! Me tratrueringa!
En liten ilning passerade min magtrakt och bilder om framtida pojkvänspresentationer flashade förbi i mitt inre... *Gulp!*

Alba fick ringa och rösta på Danny och blev alldeles till sig när hon hörde Dannys (inspelade såklart) röst i luren... Elias, som ringde och röstade på Ranelid och Sara Li, föll i tårar när låten kom sist...

Men nu är vi alla laddade för en ny dag och jag ska strax ta och ge mig ut på en liten motionstur i vårsolen! Ha en skön dag!

Tillbaka i ekorrhjulet...

Oj, nu har jag jobbat i ett halvår och det har varit så mycket i ett i ett så att jag inte orkat skriva något här. Jag skrev några inlägg som aldrig blev klara så de hamnade bara i arkivet, kanske kan damma av dem.
Vet inte om det finns några bloggläsare kvar, men fick iaf ett mejl med en undran om jag skulle skriva nåt mer så här är jag igen.

Livet tog en ganska abrupt vändning när vi kom hem igen; vi blev varnade för "hem(sk)komsten", att det skulle bli så jobbigt. Första tiden var vi fokuserade på att packa upp, skaffa förvaringsutrymmen, ordna tre barnrum (innan vi åkte hade bara Alba ett halvfärdigt rum, Elias o Gabi sov båda med föräldrarna), stöka med bilarna, komma in i ett helt nytt heltidsjobb (jag), skola in på förskola och skola mm mm av praktisk natur, så vi hann inte reflektera så mycket. Det var egentligen inte förrän efter julledigheten som vi kände att vi hade hyggligt i ordning och vardagen hade fått en rutin och då började jag tänka tillbaka lite mer.

Det var konstigt att komma tillbaka. På tre år hinner det hända saker i Sverige som man inte haft koll på och man känner sig lätt som en alien. Vi fick ju ansöka om våra personnummer etc igen och byråkratin kändes trög (precis som första tiden i USA innan man kom över alla hinder och kom in i rutinerna där). Vi är fortfarande inte kreditvärdiga, dvs om vi vill köpa något på faktura via Internet, oavsett om det är en struntsumma, så är vi invandrare utan kredithistoria så man måste betala med kort eller internetbank. Vilket inte heller var lätt med alla dosor och kodkort och personliga koder i kombination.

Sinnet är ett annat också, iaf på mig; när vi kom hem kände jag mig frimodig och lite fri sådär, att tycka fritt och klä mig som jag känner för etc. Men jag hade glömt av att vi svenskar är ett kollektivt folk och att man tycker ganska lika, att det är mainstream och Jantelagen som gäller och att om det t.ex. är modernt med superslimma jeans så har man det, oavsett om man passar i det eller inte (och så har man svarta eller mörkfärgade vinterkläder för att pigga upp sig och andra i vintermörkret)... Nu generaliserar jag lite men i stort sett är det så jag ser det; det finns inte så mycket utrymme för personlighet här som i USA och det känns beklämmande.

Från Marysville IN
(foto från Indianapolis Star, indystar.com,
klicka på bilden för länk.

Nu jobbar jag som sagt heltid och har extremt lite tid över att sitta med datorn och vi har saker som står på vänt (bl.a. en vägg att sätta upp för att ordna ett kontor samt en massa att ordna med utomhus också och det har vi börjat planera så smått). Jobbet är intensivt men är som tur är både roligt och intressant, men trots det så saknar jag livet vi hade i USA då vi bl.a. hann och orkade bjuda hem vänner och umgås, resa, träna mm.
Men var sak har sin tid och sina dåliga och bra sidor och det är underbart skönt att vara hemma i sitt eget, välbyggda, hus och ha natur och hav inpå knuten. Tornadosäsongen, som redan satt igång, saknar vi inte heller. Våra tankar går till dem som förlorat hus och hem eller dödats inte långt ifrån där vi bodde i Indiana, där tornados drog fram i fredags och jämnade de ganska klent byggda husen med marken.

Nej, nu kallar plikten, ungarna ska i säng och måndagen hägrar. Hörs!

Rensningskaos...

Sorry att jag inte hört av mig på ett tag men här har det varit bråda och späckade dagar. Det börjar nämligen så smått dra ihop sig för flytten tillbaka till Sverige! Vi ska visserligen inte lasta containern förrän om knappt två månader men det är massor med problem och frågor att lösa på vägen.
När vi flyttade hit var det ju inte definitivt sas utan vi kunde lämna en del i vårt hus och magasinera annat. Men nu är det verkligen finito här och inget som vi vill ha kan ju lämnas kvar.

För två veckor sedan var en besiktningsman från flyttfirman här för att uppskatta vår volym och återkom med ett "chockbesked" - vi har 19 kbm för mycket och då får inte vår bil plats som vi hade tänkt. Vi har under våra år här köpt en större soffa och en stor säng bl.a. men sen är det en massa mindre prylar också. Så de senaste två veckorna har jag ägnat den tid jag haft mellan varven med att rensa och komprimera, lägga ut säljannonser och sortera ut till garage sale resp att ge bort. Jag hade tänkt ta med finare barnsaker och -kläder för att ge bort hemma men det kan jag bara glömma nu, här är det hårdgallring som gäller!
Men jag är optimist; det är många tomma kartonger och onödigt emballage plus rent skräp som upptäckts så den osannolika volymen verkar vara just osannolik... hoppas jag...

Nu måste jag fixa upp några till-salu-saker för om en timma kommer en potentiell köpare och kollar in lite barnmöbler! Fortsättning följer...

Svenska hjärtan

Härom dagen var det för en gångs skull riktigt roligt att stå och steka pannkakor till barnen eftersom det hade kommit en försändelse från Sverige med ett lååångt brev, som räckte några pannkakor, plus en hel liten hög med svenska pysselböcker som barnen kastade sig över.
- TACK käraste M med familj, det var en så välkommen överraskning som värmde våra hjärtan!! :)
Svenska hälsningar betyder extra mycket när man är så långt hemifrån och inte riktigt har den där dagliga kontakten eller kollen på vad som rullar på; tom den svenska vardagen känns lite exotisk när man har varit hemifrån ett tag.
(Vilket påminner mig om att jag genast måste boka om våra flygbiljetter till Sverige för vi vill inte åka hem nu i mars till snön och kylan som vi hört talas om... Hm, vi hörs...)

DN-mys

Ikväll har jag valt att läsa lördagens DN istället för att blogga... En omtänksam amerikanska som varit på tjänsteresa till Sverige hade med sig den hem till sina svenska arbetskamrater; ett uppskattat initiativ! Så mysigt att få frossa lite i nyheter på svenska. Vi hörs mer en annan kväll... :)

Nostalgitripp

Igår kväll ordnade ett par av svenskarna ett 80-talsdisco. Det var med skräckblandad förtjusning jag grävde i minnena hur man klädde sig då. Eftersom det inte är min favoritera vad gäller klädmode så har jag noll axelklaffar, benvärmare, knallrosa kjolar, byxdressar etc i min garderob men det fanns ju lite annat också. Hur som; tajts, skärp i midjan, bling-bling och ett tuperat hår fick duga för min del. 80-talsmusik blandades med nyare tongångar och det hela blev en riktigt lyckad partycocktail!
Men, det kostar att ligga på topp så nu är det dags att inta vertikalläge - Let's go to bed! (The Cure)

Sverige = Gnällbälte?

Ingen har väl missat att Peter Forsberg ska göra comeback i NHL och det tycker vi hockeyälskare här är jättekul! Åtminstone vi som blivit "smittade" av den allmänt mer positiva livssynen som amerikaner har jämfört med oss svenskar.

Jag läste en krönika av Per Bjurman på aftonbladet.se, "Bjurman: Här tycker folket det är underbart att Foppa är tillbaka", där han skriver om hur mycket kritik och gnäll Foppa fått adresserat till sig från svenskarna i och med beslutet att göra en ny vända i Colorado Avalanche. Varför? Är Jantelagen så stark därhemma? Lever vi i ett gnällbälte där? Nu har jag ju inte bott här i USA så länge men jag har redan influerats av det mer lättsamma, positiva synsättet som oftast lyckönskar folk till framgång istället för att kritisera och racka ner (det finns förstås, som alltid, undantag). Att kunna tycka att det är roligt och spännande när folk gör försök och har målsättningar.

Det kan ju vara lätt att dras med i negativt tänkande och bli allmänt missnöjd, så varför inte haka på och tänka positivt och försöka se möjligheter istället för alla potentiella svårigheter? Och peppa varandra till vardagsframgångar, även om de är små och till synes obetydliga?

Bjurman skriver: "Det finns mycket att ifrågasätta i det amerikanska samhället och det finns mycket man kan sakna från Sverige, men vad gäller just vardaglig livsåskådning och synen på hur tillvaron bör föras känns det ofta lättare, generösare och mer inspirerande här."

Jag kan bara hålla med. Och utbrista: Go Foppa, you rock!! :D

Gaaahh!!! (Irriterande banksäkerhet)

Jag uppskattar den svenska banksäkerheten, absolut, den är jättebra. När man är med i klubben. Men när man sitter hundratals mil utanför rikets gränser så är läget lite annorlunda.
Jag har dock precis med ett nödrop, efter att ha testat ca fem olika betalningsalternativ på två likvärdiga sajter, lyckats få igenom en enkel internetbeställning. Det tog bara en timma...

Problem som brukar uppstå är nyss utgånget kort (varför får jag nytt ibland, ibland inte?), ej skriven i Sverige eller uppge kod på dosa (dosan har jag fått men koden att logga in kom aldrig). Försöker man med amerikanska kreditkort så funkar det inte för att de inte är svenska.
Jag blir galen! Det är iaf irriterande när det är sent och man vill gå och sova.

I Sverige har jag två olika banker. Den ena har min internetbank packat ihop för och i somras var jag in på bankkontoret när vi var hemma i Sverige. De skickade sedan dosa för internetbanken och kod för telefonbanken. Dosan behöver ett inloggningskort och det ligger på bankkontoret för personlig uthämtning (fast jag sa att vi bor här). Telefonkoden, som kom i eftersänd post, hade så kort giltighet att jag inte hann ringa innan den gick ut.
När jag kontaktar banken kan de inget göra om jag inte kommer in på kontoret då de inte vet att jag är jag. De kan inte skicka ny telefonkod per post till min svenska adress heller. Vad ska jag göra?? Jag måste få veta hur mycket som finns på kontot, det är viktigt. Ska jag behöva åka till Sverige bara för det?

Tacka vet jag amrisarna som har ett inloggningsnamn för internetbanken och en fast kod som aldrig byts. Och som accepterar att det är felstavade namn på checkarna ("Stör det dig? Annars kan det stå kvar, oss gör det inget."). Eller som tycker att det är ok med ett förnamn som efternamn på kreditkortet, om det är ok för mig. Eller som inte lämnar kvitto på banktransaktioner så att man inte vet att pengar gått till rätt konto (tur att man kan läsa handstil upp-och-ner). ...

Nä, nu raljerar jag förstås, för det är ju störande åt andra hållet sas.
Nu ska jag sova. Tack för ordet och för att jag fick skriva av mig lite bankilska i natten (och det rådde faktiskt lite bot på de rosa och röda hjärtan som dansat för ögonen efter allt Valentines-pyssel ikväll)... Good Night!