Amerikaresan, del 3: Bilresan från Chicago

På väg till den fördjupade visumkontrollen hade jag fått syn på bagageberget! Vi hade varit sist av planet så bagagebandet hade snurrat klart och våra väskor hade lyfts av. Jag gjorde ett försök att kontakta resten av familjen så att de skulle veta vart jag tagit vägen samt kunna hålla ett öga på berget, men blev vänligt men bestämt visad tillbaka in i "förhörsrummet".

Efter en kort väntan kollades mina uppgifter och jämfördes med resten av familjens och tjänstemannen kunde snabbt konstatera att de gjort fel på ambassaden så hon stämplade och skrev för hand in rätt visum men sa att jag måste kontakta abassaden vid nästa besök i Sverige för att få det på riktigt sätt så att jag kan komma in till USA igen.
(För några veckor sedan fick jag reda på att passet ska skickas in efter ankomst och skickas sedan tillbaka innan avresan. Vi hade funderat på att åka hem en sväng till nyår men vi vet inte om vi törs, för de har väl julledigheter på ambassaden också? Risken att passet fastnar i nån posthög känns lite för stor så det blir nog inte av... :(
Nån som känner för att komma hit och fira jul med oss istället? Välkommen isf! :) )

Till slut återförenades familjen och därefter familjen med sitt bagage som skulle baxas ut till AVIS-skyttelbussen... Men, återigen var min oro obefogad - det stod ett helt gäng uniformsprydda killar med jättevagnar och bara väntade på att få hjälpa till! Thank you - allt lades upp på vagnen och 20 dollar senare stod det uppradat vid hållplatsen!

Hyrbilen tog lite längre tid, det var flera förslag som förkastades (bl.a en stor pick-up med öppet flak...) men till slut fick vi en Dodge Grand Caravan där vi och vårt berg kunde samsas under ett och samma tak, ca tre timmar efter att vi landat.

Vi var trötta och hungriga och hade en förmodad fyratimmarsresa framför oss. Vi hade tyckt att det var bäst att slippa ta allt bagage mm genom tullen och sen checka in igen för en kort flygresa, men frågan är om inte det hade varit bättre. Resan, med alla sorters pausar, tog sisådär sju timmar. Sista timman var vi som nätt och jämnt var vakna (jag och T) så mosiga att jag övervägde att ta in på hotell innan vi kom fram. Vi missade en delning av motorvägen också och hade åkt en bit på ringvägen runt Indianapolis innan vi upptäckte vårt misstag. Den sista biten kändes olidlig och när vi kom fram till vårt hus, som T sett irl men inte jag, och lastade in väskor i garaget så var jag så trött att min nyfikenhet på huset var lika med noll. Direkt mot hotellet alltså. Vi hade inte ätit någon riktig mat utan bara snacks men orkade inte, klockan var 22:30 och hotellrestaurangen stängde ändå då, så vi stupade i säng...

(...Fortsättning följer, nu måste jag hinna handla innan A ska hämtas från förskolan...)

På besök i Menards förtrollade julskog...

Ännu en dag med ca 24 grader och strålande sol, mao T-shirtväder! A var i förskolan, T på jobbet och vi övriga hade en dag att sysselsätta oss extra länge på då A skulle hem till en kompis efter skoldagens slut (kl 15). Jag har massor kvar att fixa (gardiner, sortera, greja iordning tavlor o hänga upp dem, att inhandla saker som fattas mm) men det kräver att man inte har en självutnämnd assistent i hasorna.

Vi åkte istället och lunchade på ett nytt ställe, Bob Evans, det var trevligt. E har blivit ett riktigt uteätarproffs och skötte sig fint (till skillnad mot i början); han vet vad som gäller och hur man använder den vanligt förekommande barnmenyn med pyssel o kritor (väldigt barnvänliga restauranger här f.ö., man känner sig välkommen nästan överallt). Maten var god och E:s portion alltför stor så efteråt bad jag att få en doggy bag (eller lite finare "box"). Kanonbra, skulle jag aldrig vilja be om hemma i Sverige, om det ens finns?

Ett besök på Menards hanns också med; det är ett gigantiskt byggvaruhus som påminner om tex Bauhaus hemma. Där inhandlades några Lavalampor bla och sen begav vi oss mot
Menards Enchanted Forest som tronade bakom hyllkilometrarna med juldekorationer... (Kolla in jättefigurerna på balkongen! De ska man pynta trädgården med och jag har redan sett ett hus här som är fullutrustat.)

Belysningen var nedtonad och de blinkande, stämningsfulla julbelysningarna kom i sin fulla rätt... Det var såpass att jag tog en guldbestänkt enmetersgran med vita ljus, guldvita julstjärnor och gyllene dekorationer till mitt hjärta ända tills vi kom ut i den vanliga, onådiga belysningen - då öppnades mina ögon och våra vägar skildes för gott... Men den lika stora granen med snöflingor och fiberoptik i skiftande färger passerade nålsögat; den ligger å andra sidan nerpackad i en kartong så jag/vi kanske får en chock när den öppnas, hehe...

Vad sägs annars om lite lysande renar, vissa kan röra sig också. Eller en belyst scen från ett välkänt stall i Betlehem? Kul att det finns lite att välja på!

E var fascinerad av allt han såg och var engagerad hela tiden, om än något förundrad emellanåt.

Detta enorma utbud har jag sett på flera andra håll och undrat hur det kan finnas kundunderlag för allt, även om vissa ställen redan har satt ner priset 50% från början.

Häromdagen fick jag kanske en förklaring; det sades att folk här slänger allt efter jul och sen köper nytt året därpå. Kan det verkligen stämma? Jag är faktiskt skeptisk men så kanske det är i dagens konsumtionssamhälle?

Hursomhelst, kul var vår shoppingrunda men det kändes konstigt när vi kom ut kortärmade i sommarvärmen igen med vår gran och andra attiraljer... :)

Valdagsköer

Är hemma och pular lite medan A och E är några timmar på förskolan, enda dagen för E denna veckan pga föräldrasamtal, så det gäller att passa på när man bara har en att serva. (Fast hon är fullt upptagen med att sitta fritt, lärde sig det på en gång när hon fick förtroendet, och är helnöjd när hon nu kan se sin leklåda och plocka ur den uppifrån)...

Hur som helst, jag har på CNN på TV och det är förstås valrapporter non stop. Nyss var det ett exempel på att det är problem med köer och valmaskiner; det var härifrån Indiana och köerna var 2h långa. Den enda valmaskinen (där de läser in valsedlarna) gick sönder och de fick vänta in en ny... Hörde om ett annat ställe igår med 6h kö. Efter allt man hört om valstrul i detta och tidigare val, tycker jag att det är fantastiskt att de kan komma fram till ett resultat till slut för det är ju inget litet land detta. Och att folk orkar stå och köa så länge - hatten av för dem!

Fläktelände...

En sak som verkar vara annorlunda här mot hemma generellt är vad man prioriterar i köket, efter den livsstil man har.

Vad jag förstår så äter folk här väldigt mycket ute och det finns oräkneliga restauranger trots att det bor ca 40000 personer här. Det är mycket hämtmat, ofta via Drive Thru's. Bekvämt och toppen om man har tre barn i bilen och inte råkar ha matinspiration någon lunch och drar till Pizza Hut (har hänt max tre gånger). Men, jag hade uppskattat ett kök mer designat för matlagning och framför allt med en bra fläkt!

Vi bor i ett nybyggt hus med bra standard, men fläkten är under all kritik... Just nu luktar hela huset av IKEAs köttbullar som jag stekte till barnens matlådor till förskolan imorgon. På bilden syns en spis och ovanför den en micro. Integrerad på undersidan av micron (som är hälften så djup som spisen, dvs de yttersta plattorna som stekpannor får plats på är utanför microns räckvidd) sitter en sk fläkt som kanske är 1cm hög på sin höjd. Det finns tre lika usla fläktlägen men den låter som en flygplansmotor - mycket väsen för ingenting alltså. Det påminner mig om gamla lägenheter jag bott i där matosutdraget bestod i en liten ventil högst upp vid taket. Gissar att den metoden var effektivare för här är det som att oset duckar när det stöter i micron och sen böjer av utåt rummet.

Men det är synd att klaga, det finns hus som inte har någon fläkt alls och framförallt finns det hus som inte har IKEAs smarriga köttbullar på menyn! :) Bon appetit, kids!

Election Day on Tuesday

Det har väl inte gått någon förbi att det är valdag i USA den 4 november... Valspurten är hysterisk här nu med ett riktigt valtalsrally för de två presidentkandidaterna och de två vice; de flänger från stat till stat i elfte timmen och TV sänder direkt från de olika orterna.

McCain ska visst hit till Indiana också men knappast till vår lilla stad.

Jag upplever att kampanjen har varit ganska smutsig, de har fokuserat på den andres svagheter (även ren spekulation) och målat upp skräckbilder av varandra i respektives valreklam på TV... Men det kanske är normalläge här och inget att höja på ögonbrynen för?

De olika TV-kanalerna har olika intressen och man märker ganska snart vem som håller på vem och vad. Det ska bli intressant att se vad som händer när valet är över, om luften går ur eller om det analyseras och spekuleras vidare.

Jag har hört att dollarn kommer att gå ner efter valet, vi får väl se...

Jag undrar också vad de gör med alla valgrejer som säljs; kommer de att slängas eller reas ut eller blir de samlarobjekt? Kanske läge att investera lite...?

Amerikaresan, del 2: Resan över Atlanten

Där stod vi med tre otåliga barn och vårt bagageberg som vi påbörjat incheckningen för och blir upplysta om att det via ett telefonsamtal precis kom en instruktion om att USA-flygen är undantagna från 24-timmarsregeln. Tack och lov höll SAS-tjejen huvudet kallt och sa att eftersom personalen på bagagetransporten redan gått med på att ta emot våra väskor och hon redan skickat iväg några kollin så skulle vi få fortsätta. På så vis hann jag inte tänka klart paniktanken:

1. Hur förflytta allt?
2. Vart? Hitta tio f'örvaringsboxar???
3. Eller kånka med allt till hotellet via buss - och i så fall: HUR få med sig allt tillbaka på morgonen plus få allt framåt i den ringlande incheckningskön när alla andra som ska checka in har infunnit sig?! *Gaaah!* TACK för att vi slapp den erfarenheten!!

Ett McDonaldsbesök senare åkte vi till hotellet med våra proppfulla handbagage. Barnen tyckte det var festligt med ett familjerum och undersökte det mesta och började laga mat och kaffe med socker- och tepåsar mm; tänk så fort det går att effektivt stöka till ett till synes från saker befriat rum; fascinerande! E var så i gasen att när syskonen sov som stockar och klockan slog midnatt fick T hålla i honom i sängen för att han skulle slappna av... Så gick det med föräldrarnas emotsedda softkväll för att slappna av och ladda inför flygresan...

Den natten sov jag sammanlagt två timmar eftersom hjärnan bollade med diverse logistiklösningar kring hur vi skulle göra i Chicago när vi väl skulle konfronteras med bagageberget igen. Och hur skulle flygresan gå? Skulle E kunna sitta still eller springa runt och terra medpassagerarna? Och A, skulle hon nöja sig med att kolla på video? Tänk om alla tre blev less samtidigt? Osv... Grubblandet avbröts bara av E som snurrade ur sängen och förvirrat grät en skvätt i sömnen.

Efter en tidig resfeberfrukost, stopp i säkerhetskontrollskön (orsakat av den stökiga trebarnsfamiljen där alla gående drog åt olika håll) och en promenad senare stod vi till slut i den lååånga kön vid gaten. Jag hade nyligen lagt märke till att platsnumren på boardingkorten inte alls stämde med de som jag nogsamt bokat med resebyrån och som stod på biljetten; vi ville nämligen gärna ha en spädbarnsplats där bebisen kan sova upphängd på väggen. Jag frågade om detta när vi kom fram till biljettkontrollen som några av de sista passagerarna och personalen bekräftade att det som var inbokat gällde återresan (fiktivt bokad till 1 april nästa då bebis är ett år...). Jippie, där sprack den förberedelsen... Men än en gång löste det sig, och till det bättre! Vi fick två rader à tre platser var då en man som satt där villigt bytte och satte sig på det lediga sätet framför bredvid två lugnare medresenärer än vad vi kunde erbjuda. :)

Resan gick också bra! De åt fint och E sov på två säten i ca fem (!) timmar så det var kanske inte så dumt att han var uppe och spökade kvällen innan trots allt. A somnade också men vaknade av att det var alldeles blött på hennes säte men familjens logistiker hade såklart ett ombyte med och så hade vi ju vårt extrasäte. En ny trevlig svensk bekantskap med småbarn introducerade ett svenskt nätverk i Indiana och det piggade upp resan. Ett tag sov alla barnen och ett gyllene tillfälle till en lur infann sig men då satt man ju bara och väntade på att nån snart skulle vakna och kräva service och så var det ju det där oflyttbara väskberget...

Väl framme på O'Hare Airport blev vi snabbt framvinkade i en gräddfil vid passkontrollen när de såg att vi hade tre små tickande bomber med oss. Fadern och barnen kom smidigt igenom nålsögat, men vänta nu, varför har "mamman" i sällskapet en annan typ av visum? Jag fick svara på diverse frågor, bla vad barnen hade för födelsedatum och när jag tänkt åka tillbaka. De var hela tiden trevliga så det var inte obehagligt och det kändes så långsökt att jag skulle behöva vända tillbaka att jag inte kände mig orolig. Men tvärstopp var det och jag blev eskorterad till ett kontor där det stod en stadig vakt utanför och såg till att ingen smet ut därifrån...

(Fortsättning följer...)

Indiansommar!

Vädret här i Indiana fortsätter att fascinera! För ca tre veckor sen hade vi uppåt 30 grader efter en svalare period, men sen slog det om och blev frostnätter och dunjackeväder. Häromdagen när jag skulle hämta på förskolan och tog på mig samma ytterkläder som på morgonen överrumplades jag av 20 grader *svett*! Och det verkar fortsätta några dagar till, denna indian(a)sommar med milda kvällar! Enligt lokala uppgifter så är det så här varje år; en kallperiod och sen en sista varm innan vintern kommer...