Växthusdrömmar

Växthuset från skanskabyggvaror.se

En av fördelarna med att vara hemma i sitt eget hus är att man är fri att planera och fixa med hus och trädgård. Vi byggde vårt hus på en skogstomt och där hann vi bo 2,5 år innan vi flyttade till USA. Vi flyttade in i vårt hus med en 1-åring och en bebis på g och innan vi emigrerade hade trean hunnit födas. Mao fanns det inte så väldigt mycket tid över till att greja med tomten utöver det allra mest nödvändiga. Vi hade väldigt mycket lera och grus runt hus och garage efter att vi tagit ner skog och höjt marken något så det var verkligen till att starta från scratch. Baksidan prioriterades med gräsmatta, sandlåda och marksten till uteplats bl.a. men framsidan har varit i princip viltväxande. Nu har vi några träd där och ett lerigt lager som så småningom ska bli grund för något, som gångar, gräsmatta, buskar etc. Jag har en start för ett stenparti också.

Idag var jag ute och mätte upp en plats för ett växthus, det skulle vara så härligt att odla eget grönt. Jag har också hittat ett växthus som jag/vi vill ha och jag tog fram små drivhus på vinden för att starta en odling.
Men så gick luften plötsligt ur mig för det är så mycket annat som egentligen är mer priotiterat såsom redskapsbod, gäststugefriggis, kontorsvägg inomhus och en del andra saker... För man ska ju hinna jobba också så hur många hemmaprojekt mäktar man med egentligen? Det kanske är tre års avsaknad av trädgårdsprojekt (vi gjorde bara mindre insatser och investeringar i den amerikanska trädgården eftersom vi hyrde) som har gett oss ett uppdämt behov av att hinna ikapp här? Och sen är det så många andra måsten också...

Men man kan väl få längta och drömma om ett växthus iaf och hoppas på att kanske, kanske kan man sätta upp det i vår för så komplicerat är det väl inte egentligen, eller?
Kanske bäst att börja så lite frön i drivhusen iaf, just in case...?

Tillbaka i ekorrhjulet...

Oj, nu har jag jobbat i ett halvår och det har varit så mycket i ett i ett så att jag inte orkat skriva något här. Jag skrev några inlägg som aldrig blev klara så de hamnade bara i arkivet, kanske kan damma av dem.
Vet inte om det finns några bloggläsare kvar, men fick iaf ett mejl med en undran om jag skulle skriva nåt mer så här är jag igen.

Livet tog en ganska abrupt vändning när vi kom hem igen; vi blev varnade för "hem(sk)komsten", att det skulle bli så jobbigt. Första tiden var vi fokuserade på att packa upp, skaffa förvaringsutrymmen, ordna tre barnrum (innan vi åkte hade bara Alba ett halvfärdigt rum, Elias o Gabi sov båda med föräldrarna), stöka med bilarna, komma in i ett helt nytt heltidsjobb (jag), skola in på förskola och skola mm mm av praktisk natur, så vi hann inte reflektera så mycket. Det var egentligen inte förrän efter julledigheten som vi kände att vi hade hyggligt i ordning och vardagen hade fått en rutin och då började jag tänka tillbaka lite mer.

Det var konstigt att komma tillbaka. På tre år hinner det hända saker i Sverige som man inte haft koll på och man känner sig lätt som en alien. Vi fick ju ansöka om våra personnummer etc igen och byråkratin kändes trög (precis som första tiden i USA innan man kom över alla hinder och kom in i rutinerna där). Vi är fortfarande inte kreditvärdiga, dvs om vi vill köpa något på faktura via Internet, oavsett om det är en struntsumma, så är vi invandrare utan kredithistoria så man måste betala med kort eller internetbank. Vilket inte heller var lätt med alla dosor och kodkort och personliga koder i kombination.

Sinnet är ett annat också, iaf på mig; när vi kom hem kände jag mig frimodig och lite fri sådär, att tycka fritt och klä mig som jag känner för etc. Men jag hade glömt av att vi svenskar är ett kollektivt folk och att man tycker ganska lika, att det är mainstream och Jantelagen som gäller och att om det t.ex. är modernt med superslimma jeans så har man det, oavsett om man passar i det eller inte (och så har man svarta eller mörkfärgade vinterkläder för att pigga upp sig och andra i vintermörkret)... Nu generaliserar jag lite men i stort sett är det så jag ser det; det finns inte så mycket utrymme för personlighet här som i USA och det känns beklämmande.

Från Marysville IN
(foto från Indianapolis Star, indystar.com,
klicka på bilden för länk.

Nu jobbar jag som sagt heltid och har extremt lite tid över att sitta med datorn och vi har saker som står på vänt (bl.a. en vägg att sätta upp för att ordna ett kontor samt en massa att ordna med utomhus också och det har vi börjat planera så smått). Jobbet är intensivt men är som tur är både roligt och intressant, men trots det så saknar jag livet vi hade i USA då vi bl.a. hann och orkade bjuda hem vänner och umgås, resa, träna mm.
Men var sak har sin tid och sina dåliga och bra sidor och det är underbart skönt att vara hemma i sitt eget, välbyggda, hus och ha natur och hav inpå knuten. Tornadosäsongen, som redan satt igång, saknar vi inte heller. Våra tankar går till dem som förlorat hus och hem eller dödats inte långt ifrån där vi bodde i Indiana, där tornados drog fram i fredags och jämnade de ganska klent byggda husen med marken.

Nej, nu kallar plikten, ungarna ska i säng och måndagen hägrar. Hörs!

Long time, lots of strul...

Ja, nu var det ett tag sen jag skrev, ofrivilligt. Sitter på annan plats för att snabbt kolla av mejl och andra datornödvändigheter då vår Internetanslutning hemma packat ihop. Vi skulle fått en ny, snabbare anslutning i fredags men istället för en postavi om paket skickade Telia en anmälan om telefonavstängning... Nu funkar telefonen igen men Internet kan vi få vänta på i ytterligare ett par veckor.
SUCK men det är bara att ställa in sig på att allt inte går så smidigt som man har tänkt sig att det ska. Som att de skeppade bilarnas batterier och bensin var slut i Göteborg resp Stockholm och gav oss tre mycket hektiska dagar. Sedan har det inte hänt så mycket mer med bilarna då byråkratin när man importerar bilar maler på lååångsamt och vi lär inte kunna utnyttja den månadslånga trafikförsäkringen vi tecknade då vi inte får köra bilarna förrän till den första besiktningen (och vi har inte ens någon bokad tid ännu eftersom vi väntar på att importärendet ska behandlas). Nåväl, vi har en bil iaf och det är ju tur (vi bor på landet och tar oss ingenstans utan bil).
Bilar och Internet är två av de saker som vi stökar med men nu måste jag snabbt hem och fortsätta med Albas rum; hon är hos mormor i Norrland och kommer hem i morgon kväll och förväntar sig att hon kan flytta in i sitt rum när hon kommer... :)

Med förhoppning om att vi snart synes här igen - Eder Hemmafru (snart f.d.)
 

Invandrad flyttröra...

Vi kom hem till Sverige i torsdags kl 07, hela resan gick väldigt bra ända fram till dörren. Sen måste vi ha fått lyckohormoner av att komma hem eftersom ingen, inklusive barnen, tog någon lur förrän framåt sju/åttatiden på kvällen då det var dags att ta nattvila.
Det har varit mycket att ordna med här och igår kom flyttlasset, det som var i containern, så nu är här rörigt, vill jag lova... Vi har levt i olika typer av flyttstök i ett par månader nu så man börjar bli van, men det känns nog roligast nu, att få packa upp allt. Det är lite av julaftonsfeeling kan man säga.
Idag begav vi oss även till Skattekontoret för att få status som invandrare och bli inskrivna i alla olika system men det tar några veckor så vi hoppas att vi inte behöver åka till läkare nu t.ex. för då kan det bli lite problem med kostnader etc.
Nu ska jag sova; vi har så hopplöst seg internetuppkoppling här att jag inte vågar mig på att ladda upp några bilder sent som det är. Och så måste jag sova lite så att jag orkar åka till Göteborg imorgon för att hämta en bil som vi tagit med som flyttgods. Det är som sagt mycket som ska ordnas... Vi höres! :)

Från Los Gatos

I natt kom vi till Newark efter en lång och jobbig resa från San Francisco, kraftigt försenade. Vi orkade aldrig åka in till New York (Manhattan) idag som planerat utan blev kvar på hotellet på New Jersey där vi har badat i utomhuspoolen och ätit på Applebees och Starbucks härintill.

Vi längtar hem nu och ser fram emot att sätta oss på planet onsdag em, även om det aldrig känns särskilt kul att anlända till Arlanda kl 07:15 när barnen sover tungt sedan ett par timmar tillbaka och man själv knappt fått en blund i ögonen pga den korta natten...

Men det är inte utan att vi saknar vår sista vistelseort Los Gatos och vår kära familj där. Det var så mysigt och vi har fina minnen därfrån.
Mexikanska favoritrestaurangen Andalé t.ex. med sin härliga bakgård där man kan njuta av den goda maten.
Gabbis var mer imponerad av den nyöppnade Applebutiken där hon hittade en dator fullmatad med barnprogram. Hon fick tom åka med dit en andra gång eftersom hon tyckte att det var så roligt att köra dator på plats i Silicon Valley...

Överhuvudtaget är det mysigt att promenera i Los Gatos och kolla in alla fina hus och butiker längs huvudgatan Santa Cruz Avenue.
Apropå fina butiker förresten så finns det ett område i grannstaden San Jose som heter Santana Row och där är det fullproppat med flashiga och exklusiva butiker och trevliga restauranger. Min faster Z och jag fick en härlig tjejdag med god mat och lite shopping där, den sista på amerikansk mark för min del för denna gången, sedan fanns ingen mer plats i väskorna... :) En sak som slog mig var att de flesta var slanka och välvårdade (dessutom snyggt klädda); jag tror inte att jag såg en enda överviktig vid det här besöket, däremot en hel uppsjö cyklister och joggare. I Columbus var det mer tvärt om.
På Santana Row förresten bor bl.a. det svenska hockeyproffset Douglas Murray  som spelar i San José Sharks, kan tänka mig att han har det bra i det behagliga klimatet och den trevliga omgivningen. 

En dag tillbringade vi på Happy Hollows, en härlig park för barn med både djur, diverse åkattraktioner och lekplatser. Innan vi kom dit lunchade vi i Little Vietnam och vi var de enda västerlänningarna så långt ögat nådde. Senare fick vi reda på att vi hade besökt en av de farligaste platserna i San Jose men på dagen verkade det iaf kav lugnt.

Idag pratade jag med min faster och hon sa att Bo, deras Grand Danois, gick och hängde med huvudet; det hade blivit tomt efter oss.

Snart lämnar vi ett tomt rum efter oss här med men först ska vi få oss lite mer nattsömn än vi fick natten innan, har vi tänkt.
Good Night from New Jersey!

Bo hemma i trädgården med kompisarna Gabi och Alba.

Kusin R:s söta lilla Haley, barnens favvis, fanns alltid i närheten... (Fotograf: Gabi)

Farväl till Det lilla huset på Mellanvästernprärien...

Vi är nu i Los Gatos, California, sedan några dagar och bor hos min faster med familj. Det är så otroligt skönt att bo i ett riktigt hem och slippa nya hotellrum och äta på restaurang hela tiden! Samt jättemysigt att träffa kära vänner förstås.
Jag ska berätta mer om vad vi har sett och gjort men tills dess kommer bilderna från flytten som inte gick att ladda upp tidigare. Vårt f.d. hem är på den översta bilden - "The Little Green House on the Corner" som det kallades! Så mysigt med sina vinklar och vrår på den sparsamma ytan på drygt 300 kvm...

Igår fick vi förresten besked om att containern anlänt till Sverige - fyra veckor efter den gick iväg, fastän de sa att det skulle ta mellan sex och tio veckor! Så igår fick vi bråttom att skicka iväg tullhandlingarna som flyttfirman sagt att vi kunde vänta med tills kom till Sverige eftersom vi skulle få vänta på containern...

I två dagar packade flyttkillarna in våra saker; det gick åt hur mycket bubbelplast, tejp och kartong som helst! Och massor av papper i kartongerna... Jag funderar redan på hur vi ska mäkta med att slänga alltihop sen... Många turer till återvinningen blir det.

Flyttbilen kom den tredje dagen.

Jag vet inte om jag berättat om madrassen "Barbapappa" men inpackad och utlyft blev den med fyra mans hjälp (plus en flyttgubbewanna-be... "Yo don' wanna be a movah, Am suh' 'boud tha'! ")

När vi fått in våra kartonger etc byggdes en vägg upp inuti containern för att ge plats åt bilen.

Bilen på plats, klart för avfärd.

Bye, bye, see you later Over There!

Från stad till öken

I Las Vegas kan man bo på alla möjliga fantasihotell; här är "New York, New York", ett hotell uppbyggt i modell med namngivna gator inuti. Plus en berg-och-dalbana som går inne och utanför hotellet och kittlar i magen...

På väg mot Death Valley passerar man ett ödsligt landskap och man har inte så mycket service att välja mellan. Vi hade bara ett val när det gällde lunch och det blev på Nevada Joe's...

...ett ställe som specialicerat sig på stabbig "trucker friendly" mat (typ drypande pommes och kycklingsallad bestående av stora bitar kyckling och några få isbergssalladsblad för syns skull) samt Aliens! "Area 51" ligger i närheten, ett område där det sägs att man hittade ett ufo på 50-talet och det påstås att någon amerikansk myndighet fortfarande har en nedfryst utomjording någonstans...! 

Death Valley - varmt och torrt. USAs lägsta punkt ligger här och det finns inte mycket till synligt liv. Förutom turister då och folk som sprang ett Ultra Marathon genom dalen! Tyckte man inte att det var varmt innan så... Vi valde en väg genom parken som visade sig vara extremt brant och var lite som smala alpvägar bitvis. Vi var tvungna att stanna i en lång nerförsbacke eftersom våra bromsbelägg började ryka i hettan och bromsarna höll på att tappa sin verkan. Men allt gick bra, vi hittade en plats att stanna precis i rätt tid.

Nu ska vi lämna Bishop där vi övernattat och åker vidare mot Yosemite och förhoppningsvis kommer vi fram till våra släktingar i Los Gatos till kvällen! På återhörande!