Nödlögner

Våra barn säger nästan alltid sanningen, så vitt vi vet (utom när de fantiserar om saker och ting eller leker olika låtsaslekar förstås). De är ärliga alltså.
Nästan alltid, som sagt. E nekar gärna att han varit inblandad om lillasyster kommer storgråtandes, även om han själv varit i närheten. Men han pekar gärna ut kylskåpet (!) som skyldigt, så om man frågar om det var "kylskåpet" som gjort nåt och vad i så fall, så får man en detaljerad redogörelse över hur dumt Kylskåpet var som smackade Lillis i huvudet med boken, eller vad det nu var.

Jag kan inte bli arg på E då för jag uppskattar att han talar om vad som hände, däremot kan han ju få höra vad jag tycker om det som Kylskåpet gjorde, och han kan bara hålla med och så skäller han lite på den oskyldiga apparaten... :)

A hamnar inte i trubbel så ofta men igår drog hon en nödlögn när hon, som den enda betrodda av barnen, kom ut från Mud Room där hon suttit och ritat:

A, mumlandes, med en hemkörd röd tatuering på ena armen: - Jag ska gå och tvätta mig...
Jag, förvånad (och kanske med en gnutta panik i rösten efter alla konstnärliga uttryck på sistone): - Vad har du gjort?! Har du målat dig på armen?
A, med ett väldigt skyldigt och medvetet uttryck i ansiktet: - Nej, det gjorde jag inte! Jag skulle skriva på papperet och tittade bort och så hamnade det fel!
Jag, konfunderad: - Hamnade det på armen, utan att du märkte det?
A, tveksamt, med flackande blick: - Jaa...

När hon förstod att jag inte gick på det och efter att jag sagt att jag inte blev arg för det hon gjort men gärna ville att hon ska säga som det är, så erkände hon och gick med på att bli fotad med sitt tillfälliga konstverk som var en kärleksförklaring till hennes mamma... Min busiga gullunge!