Home sweet home...?

Efter en dygnslång resa, med sju timmars väntetid i Chicago, kom vi till slut "hem" i vår hyrbil (i en stor, fin kombi där barnen satt som packade sillar där bak i sina bilstolar...).
Vår jetlag är inte så farlig men då har vi också fått två underbara nätter där samtliga tre barn sovit oavbrutet i 10-12 timmar! Fantastiskt.

Det kändes inte så konstigt att komma till Sverige som jag trott men vi reagerade på två saker:
- det var rätt glest med bilar på E4, och var var alla långtradare? I USA är var och vartannat fordon en långtradare.
- hade vi inte ett ganska stort hus? Var kom det här lilla huset ifrån? Och varför är allt så pyttigt?
Hälften så stor tvättmaskin och tumlare; varje program tar också dubbelt så lång tid = fyra ggr så lång tvättid...
Vilken smal spis och ugn! Varför är de så små här där folk lagar mat hemma och så stora i färdigmatens högborg?
Var är dubbelhandfatet med nästan obegränsad avställningsyta och massor av skåp och lådor?
Ja, fy vad trångt och "stora" sovrummet är ju löjligt litet...

Tänk vad bortskämd man kan bli av amrisarnas generösa byggnader och vräkiga interiörer. Vårt master bedroom over there, exempelvis, kändes gigantiskt i början (större än ett normalt svenskt vardagsrum) men känns helt lagom nu.
Men allt är en vanesak och det är mycket som är bättre här. (En annan gång ska jag bl.a. berätta om hur man bygger nya villor med plastdetaljer i USA...) Men nu har vi vårt hem i Indiana och det känns verkligen så, att vi ska åka hem om 1,5 vecka. Det är nog bäst att man inte stannar för länge här, då blir man väl helt förvirrad och vet inte var man har sitt hem...