"Someone please call 911..."

För en stund sedan satt jag med Lillis i knät framför PC:n. Hon sträckte sig efter telefonen som låg framme och jag lät henne hållas, jag hade ju närkoll. Eller inte. För plötsligt hördes en röst i luren innan jag hann stänga av och jag trodde att det var den automatröst som kommer när man slagit ett nummer som inte kan kopplas fram.

Några sekunder senare ringde stadens larmcentral upp och frågade om allt var ok. Pinsamt, vår ettåring hade lyckats slå 911 och några siffror till... Jag förklarade som det var och trodde att det räckte, men några minuter senare ringde det på dörren och där utanför stod en Police Officer och frågade om allt var väl...

Så kan det gå när småttisar busringer. Men det var i alla fall skönt att se hur väl det fungerar och hur snabba de är om man nån gång skulle befinna sig i en nödsituation.

Nu åker telefonen högt upp på sin hylla igen så att vi förhoppningsvis slipper fler buspåringningar.

Sen hoppas jag också snart slipper "höra" Wyclef Jeans gamla hit som snurrar runt i huvudet sen polisbesöket...

Someone please call 911...