Tack och adjö!

Att det är tuffa tider i USA har väl knappast gått någon förbi; det är den värsta finanskrisen sedan 30-talet. T jobbar inom fordonsindustrin och det är katastroftider för branschen i allmänhet. Om man t.ex. tittar på de amerikanska personbilstillverkarna så har de bett om och till viss del blivit beviljade hjälp (nätt och jämnt; de tre giganternas resp VD:ar tog nyligen privatjetarna till mötet med politikerna de skulle vädja om hjälp till men de avvisades och fick ett tips om att kliva ned från sina höga hästar och istället visa en mer ödmjuk attityd. Nästa gång de gjorde ett försök tog de varsin biobil istället...). Om man vill köpa en amerikansk bil kan man göra riktiga fynd - vad sägs t.ex. om att köpa en ny Ford F150 och få en till på köpet?

Hur som helst, idag var det första dagen efter den obligatoriska julsemestern och det meddelades att en av T:s nära medarbetare hade fått sparken pga nedskärningar. Uppsägningen gäller, som det brukar vara här, omgående, ev kommer han in och städar skrivbordet. En bra, välutbildad kille med småbarn. I det här landet är det inte ovanligt att företagen har poänglistor där man får poäng för vissa avklarade uppgifter mm, där även skrivbordets status räknas, ett slags rankingsystem. Kanske ett resultat av att USA är ett väldigt individualistiskt samhälle, jämfört med t.ex Sverige som ligger i andra änden av skalan som väldigt kollektivt.

Händelser som denna får en att tänka efter och vara tacksam för vad man har idag; man får mer perspektiv på saker och ting och kan försöka skaka av sig den lite bortskämda attityd som vi i Sverige verkar vara drabbade av lite i allmänhet...
Good night från förkylda besserwissern Hemmafrun! ;)